Vill och vill...

Det är lite just nu som jag är så frågande till som ovanstående fras.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett om hjälp i dag, men jag har i alla fall noterat att varje gång har jag fått något liknande till svar. På skoj, förstås. Men var är det roliga? Är det så nära humor en bunt teologiestuderande kan sträcka sig? Det känns bara drygt, och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Jag blir mest... tyst. Det är ju lite skojfriskt en gång, eller det första året någon kör med det. Men nu har det snart gått 23 år (om 17 dagar) och det är inte roligt.
Kan man inte bara hjälpa?
Kan man inte komma på något bättre sätt att få kontakt/känna samhörighet/skoja till det/skydda sin integritet eller vad det nu är man vill med kommentaren?

Det här är en pytteliten sak att uppröras av, jag vet, men det är ändå något som gör så mycket för klimatet. Det är ingen blir ingen genomgod atmosfär (om vi nu ska fortsätta på tema väder&vind).
Mer kärlek bland folket, tycker jag! Det är ju till och med jul och allt...

Älskade Fredde.

Vid den här tiden för ett år sedan hade du bara ett par timmar kvar i livet.
Visste du om det?
För jag hade ingen aning. Emil och jag satt hos Johan och spelade spel. Dagen efter var det julmarknad. Men då var du redan borta.
Det blev en mörk adventstid men minnet av dig är ljust och jag bevarar det med tacksamhet.

I dag ska jag på vernisage.

"Det är typiskt för poesin, och för all konst, att den appellerar till läsarens eller betraktarens kreativitet. En dikt är ingen traktat där tankarna är färdigtänkta och fått sin slutgiltiga formulering. En dikt öppnar en dörr, ofta flera dörrar samtidigt, och läsaren bestämmer själv vilken väg han väljer och hur långt han vill gå på den. Det är bland annat denna kombination av ledning och frihet som gör att man trivs i poesins land. Man känner sig respekterad och tagen på allvar. Man får själv tänka och tolka och associera, själv vara medskapare."

Wilfrid Stinissen i Ordet är dig nära.

Det ska bli spännande.

Ugnen är bäst – ingen protest!

En nyupptäckt favorit: en god fiskgratäng (fast utan ost över)

• i botten av formen: hackad lök, det funkar som smörj säger farmor
• lite fisk (sej, hoki eller lax, typ.)
• några droppar pressad citron, kanske
• salt
• och skjuts in i ugnen, på 225 grader!
• blanda lite vispad grädde och crème fraiche (eller bara cf) i en skål
• pressa lite vitlök
• tärna tomater
• häll i en dutt soja
• och lite sambal oelek
• och mycket färskfrusen örtagårdskrydda
• och lite salt och peppar
• (idag tog jag i lite sweet chilisås också)
• häll röran över fisken som stått i ugnen en stund och ställ in en stund till(en halvtimma vill fisken vara i ugnen allt som allt)
• Servera med basmatiris!
  

Fy vad gott!

Jorden runt.

På gudstjänsten i förmiddags var det ett gäng karener som sjöng och berättade om Burma. Efteråt hjälpte jag irakiska Elias med svenskläxan och därefter åt vi lunch tillsammans med John från Uganda. Nu sitter jag i min fåtölj med Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar i knäet.

I dag har jag varit i Burma, Irak, Uganda och Afganistan.
Var har du varit?

Varför går inte människor i ide?

Fram till igår har jag fashinerats av cykeln. Vilken uppfinning! Nästan varje dag på väg till skolan har jag tänkt på att cykeln måste vara den bästa uppfinningen i världen.
Sen kom snön. Och framför allt kylan. Och halkan. Nu har uppfinningar som raggsockar, utanpåbyxor, vetekuddar att värma i micron (vår gick förresten sönder i dag), lektionsfria dagar och andra saker som skyddar mig från kylan hamnat högt upp på listan. Högre upp en cykeln. Etta. Alla saker som gör mig varm delar första plats. Cykeln gör mig inte varm.

Nu kom jag på att jag har ett duntäcke, halleluja! Men var är det?

Dagens ord: fenomen.

Jag skulle kunna uppröras och skriva om fenomenet Blondinbella som jag upptäckte igår (tack och lov, först igår). Hon har liksom blivit hela Sveriges alltiallo-rådgivare. Det känns inte helt okej att folk tycker det är normalt att komma med alla sina frågor till en som fortfarande går på gymnasiet (Hur skriver man ett bra CV och hur får man jobb? Hur ska jag göra för att orka börja träna? Vad ska jag köpa för byxor om jag vill se smal ut? När är en rimlig ålder att skaffa barn?).

Jag skulle också kunna uppröras av fenoment yta. En väninna (det är kul att skriva väninna, men jag skulle aldrig kunna säga det högt.) berättade om ett typ Gomorron Sverige-program hon sett som handlade om en tidningsredaktion där alla hade skönhetsopererat sig lagom till utgivningen av ett nummer med temat Yta och där en av hjältarna slog fast att skönhetsoperationer inte alls handlar om yta: "Jag är fortfarande samma person inuti som jag var innan!" (Jag dör av skratt, gör inte du det också, Matilda? Fast samtidigt är det ju sorgligt...)

En annan sak som jag skulle kunna uppröras av är fenoment Allt om barn. Jag skumläser DN.se varje dag och där lägger Allt om barn sina blänkare med rubriker som "Så gör du för att lita på din tonåring – tips och råd", "Läkaren: Ljud blir högre för barn än för vuxna", "Därför sliter barnen upp klapparna på julafton" (Den artikeln handlar om en seriös forskning i ämnet), "9 tips – så får du ekonomiska barn", "Så tolkar du bebisens bajs", "Trappor hemma – så skyddar du barnen". Om det verkligen finns behov av en sådan nättidning så blir jag mörkrädd: hur inkompetent och blåst får man vara som förälder?

Ja, såna där saker och mycket annat skulle jag kunna uppröras över i min blogg. Men vill man ha en sån blogg. En arg blogg. Hurdan blogg vill jag ha? Varför?

Varför bloggar/bloggar inte du?

Lekis.

Eller femårsgrupp och sexårsgrupp, som det hette när jag var i den åldern. Vi gick tre dagar i veckan i två år.
Jag har ett par tydliga minnen från Lekis:

1. att vi fick lära oss knyta skorna – vi fick varsin "sko" i papper som fröken satt fast ett garnsnöre i. När vi hade knyta skorna-lektion satt vi i Kuddrummet. När vi var klara satte fröken upp "skorna" på väggen med kladd.
2. att vi fick lära oss hur man ger någon en sax – jag ska hålla i bladen, så att den jag ger saxen till kan ta emot den i handtagen.

Vad gjorde du på Lekis?

Jul, jul, strålande jul...

I år väntas svenskarna julhandla för sextioen miljarder kronor. Det blir runt sextusensexhundra kronor per person. Och i dagarna korades Årets julklapp: en upplevelse. Fantastiskt! Men med tanke på de här enorma siffrora borde upplevelserna vara i stil med Shoppingrunda med mamma i mellandagarna.

När jag ser dessa siffror tänker jag att julen är den stora skuldavskrivningshögtiden, då alla skuldbelagda mammor och pappor har chansen att köpa sig fria från hela årets tidiga dagislämningar och sena dagishämtningar. Men det är klart: man måste ju jobba halvt ihjäl sig årets andra dagar så att man har råd att köpa alla de här julklapparna. Och så måste man köpa ännu mer julklappar, eftersom tiden med barnen blir knappare. Och kommande år måsta man jobba ännu mer. Och nästa jul slår julhandeln nya rekord.

Igår kom senaste numret av Trots Allt och i tidningen låg ett litet reklamblad/presentkort med texten: Försöker du hitta en julklapp till någon som har alla prylar?
Jaaaa! Precis, helt rätt! Det är min operation just nu. Tyvärr kan jag inte tänka mig någon i min familj som skulle vilja ha en helårsprenumeration på Trots Allt (men jag vet en som önskar sig en förnyad prenumeration!).
I natt drömde jag att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra i min familj. Jag kommer inte ihåg reaktionen, men upphovet till drömmen måste delvis ha varit att Matilda berättade om en kompis till henne vars familj förra året skippade allt vad julklappar heter. Istället gick de på bio tillsammans. Vad mycket pengar man skulle spara. Och plats, för hur många av oss brukar rensa bort saker i takt med att vi får nya?
Förra året drog vi syskon ner på julklappsinköpet genom lottning som gick ut på att var och en bara behövde köpa en julklapp till ett syskon. Till våra föräldrar och deras respekive gick vi ihop. Och i Emils familj är de inne på hemmagjorda presentkort i form av tjänster.

Det är ju egentligen helt galet hur mycket pengar som cirkulerar inom en familj kring jul, när alla ska köpa julklappar till alla för det är ju ändå jul! Tänk om de här sextioen miljarderna kunde få en större omloppsbana i år: runt grannarna (råkade skriva granarna först men det är ju mer talande för hur det är i dag), runt dom som inte har någon familj, runt dom som inte har något hus, runt dom som inte bor i Sverige, runt dom som inte vet vad jul är.

Och tänk om vi kunde komma ihåg att vi kan visa kärlek på andra sätt än att öppna plånboken.

(Julklappstips: en get eller en rättighet av typen Rätt till frihet och säkerhet, en julmiddag.)

Let them go!

Dagens lektion i systematisk teologi handlade om kristologi (läran om Kristus).
Om Jesus inte är Gud har kyrkan i alla tider, ända från början, bara sysslat med avgudadyrkan. Jag är helt övertygad om att Jesus är Gud, en del i gudomen, men föreläsaren ledde oss in på avgudarspåret ändå. Inte att Jesus skulle vara en avgud, men att det finns annat i vår tid som vi kristna faktiskt dyrkar som gudar.
Martin Luther beskrev avgudar som något du förtröstar på vid sidan om Gud, eller istället för Gud. Ekonomin, fotbollen, IKEA, Internet, utbildningen, platt-tv:n, modet, välfärden, hårfärgningsprodukter, pojkvännen, bilen...
Vi bär alla omkring på olika saker som vi sätter vår lit till, och det tynger oss.
Det finns så mycket att ta itu med, det finns så mycket kvar att jobba på, förbättra, sträva efter! Ibland tappar man ju helt hoppet när man påminns om sånt här, men idag blev jag faktiskt inspirerad – du och jag, Guds församling och hela världen har en sån potential att bli finare! Tänk om vi låter Jesus vara Herre över allt och gör oss av med allt vi tror vi behöver för att räddas.

Vilka himla avgudar bär du omkring på? På vilket sätt hjälper de dig? Vad händer om du ställer ner dom där du står och går vidare utan dom? Vad händer om du låter Gud vara Gud, och endast han?

Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. [Lovely jesusord från Johannesevangeliet 14:1]

Betraktelser i limångorna.

Nu sitter jag i vår vardagsrumssoffa som de senaste dagarna varit inbäddad i täckplast. Jag sitter i vår guldgula soffa i vårt vardagsrum som har fått nya ljusa fräscha tapeter och en störtskön fondvägg i mörkbrunt med svarta blommor på.
Mmm!
Än så länge står tapetserarbordet kvar, men imorgon bör det vara borta det med (ifall Ericas tapeter vill sitta kvar som de ska, vill säga).
Och vi har nya tapeter i hallen, och i köket och i Matildas rum och i mitt rum. På mitt rum har de inte torkat ännu så det är svårt att se hur det egentligen ska se ut.
Men, tänk så fint det blev! Och att vi orkade ha det så stökigt ett tag. Mmm!
Och bättre ska det bli när vi får möblera som i vill ha de på riktigt. Just nu har jag fortfarande alla mina möbler hopträngda i mitten av rummet och har ingen inspiration alls att flytta på dom... I helgen är jag ensammen hemma, då kanske Emil kan vara här och hjälpa till så att jag kan prova alla möjliga möbleringsvarianter (han är ju så stark!) och göra allt i lugn och ro.
Åh, helg!

Och på fredag kommer prismagänget!
Heja Götene!
Då ska vi ha ungdomssamling ihop, och jag längtar för jag saknar de små liven!
På lördagen ska de tyvärr bada på Gustavsvik, min stora s-k-r-ä-c-k!
Undra om jag kommer våga en gång till? Jag är så rädd att jag kommer dö, eller slå mig fördärvad och bli förlamad för resten av livet. Det känns inte bra, helt enkelt.

Förut duschade jag jättelänge och jättevarmt. Nu ska jag ta mig något att äta. Jag är sugen på klämmackor med köttfärs emellan, men det blir nog inget med det.
Tjipp!

Anden är villig, men köttet är svagt.*

Vi har mycket att läsa i de nya kurserna nu. Det är inte bara många sidor i boken varje dag, utan många sidor i böckerna varje dag.
Pust.
Men varför går det så mycket lättare att scrolla på nyhetssidor, läsa tjuvlyssningar och skumläsa bloggar än att öppna en kursbok och plöja igenom sidorna för att slutligen bli klar?
Egentligen tycker jag nog att kurslitteraturen är mer intressant än kompisars kompisars bloggposter, så vad har jag för problem?
VAD HAR JAG FÖR PROBLEM?
(betapet.se är förresten ett nytt tidsfördriv. Tidsfördriv är kanske inte rätt ord, verklighetsflykt är nog var det är.)

Imorn kommer den välsignade lektionsfria onsdagen. Fantastiskt.

*Matteusevangeliet 26:41

Uppmuntrad.

Jag önskar att jag kunde spotta ur mig fler texter här. Men det går trögt. Jag vill ju bara skriva när jag känner att jag har något flöde på något vis, men jag vill ha det lite oftare.
Ibland känns det som om det sitter ett helt gäng med ord inlåsta någonstans inom mig. De vill ju ut, men det är så svårt att hitta rätt dörr. Och när jag väl är där: vilken nyckel var det nu igen?

I helgen var jag hemma i församlingen där jag växte upp. I kapprummet innan vi gick in på gudstjänsten hälsade jag på Dora och Torsten. Dora och Torsten är farföräldrar till en av mina bästa vänner under gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur gamla de är, men de bär på så mycket livserfarenhet, kärlek och klokskap. Dora ser inte så bra, säger dom, så när jag kramade om henne frågade jag om hon såg vem jag var. Hon svarade inte på frågan, men det hon sa avslöjade att hon mycket väl visste. Efter att ha tagit reda på att jag läser teologi och gett mig några goda råd om att inte vara rädd för att tappa bort tron som så många andra utan bara vara mig själv, frågade hon det som jag just i det ögonblicket insåg att hon alltid frågar:
Skriver du?

Dora har uppmuntrat mig till att skriva i många år nu (uppmuntran är en av hennes stora gåvor och den delar hon gärna med andra). Under gymnasiet skrev jag en del i församlingsbladet samt ett fåtal artiklar i lokaltidningen och det verkar som om Dora lusläste de texterna.
Vi ses inte så ofta, jag och Dora, men som sagt: varje gång det händer påminner hon mig om mitt skrivande.
För en gångs skull kunde jag svara att jag visst skriver ibland.
Bra, sa hon, sluta aldrig skriva.

Och jag vill inte sluta skriva. Jag vill skriva mer.

"Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll."*

Folk åker buss som galningar i den här stan. Vilken tid på dygnet jag än åker så är det alltid dubbelt så många som egentligen får plats på en stadsbuss som också ska åka.
Så var det igår med. Jag gick på vid bussens första hållplats och fick en sittplats långt bak.
Efter halva resan, när bussen precis ska åka ut från en hållplats, är det en kille som ryter i.
"Ey, dom ska ju gå av!"
Han ser ganska hård ut. Ring i ögonbrynet, tuff frisyr och galet lång.
Busschauffören stannar och öppnar dörrarna.
Genom fönstret ser jag världens minsta farbror och världens minsta lilla fru stiga av bussen. De vänder sig om och tackar den tuffa, men väldigt väldigt snälla killen som nickar tillbaka.
Så åker vi igen och jag är så rörd att jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. För sån är jag. Av kärlek gråter jag.
Och det här var kärlek. Medmänsklig kärlek, som på sina håll är ganska sällsynt.
Det gav mig hopp för denna världen som jag älskar. Som Gud älskar.

Tänk att man kan vara världens minsta farbror och fru, och ändå klara sig sådär bra. För att det finns de som är stora, och starka.
Det var nog så Gud tänkte när han skapade dom stora och dom små.

*Astrid Lindgren i Känner du Pippi Långstrump? från 1947.

*"Ska det va så här svårt, känner man ju spontant."

Igår fick jag punka på min cykel. En gummibit med två små spikar satt fast i bakhjulet.
Emil och jag fick gå hem från stan – sjukt tungt.

I dag är det lättare. Isak, David och Emil fick ett meningsfullt tidsfördriv.
"Tack för att du låter oss va så här manliga!"
Egentligen tror jag de är glada över att få vara barn igen. Precis som med helikopterflyget i lördags.
Det är kul att lyssna på dem: efter mycket slit* lossnade till slut bakhjulet och nu kommer äntligen Emils Lappegrej till användning, låter det som.

Jag kanske kan börja cykla till skolan redan imorn igen...
Tack grabbs!
Eller kanske en annan dag. Missionen misslyckades.
"Det känns som om luften gick ur en," som David uttryckte det...

Och hungern är ett minne blott.

Plötsligt trängs vi alla sex på Emils rum. På sängen. I fåtöljen. Utmattade och hungriga som djur. Särskilt killarna.
"Vad ska vi äääta?"
Bröd? Inget svar.
Varma mackor? "Har vi något pålägg?"
Pizza? Alla skiner upp. "Men jag har inte råd..."
Suck.

Så tar Emil fram sin radiostyrda helikopter.
"Wow, det coolaste jag sett i dag!"
Ögonen lyser.

Nu är killarna ute i hallen och flyger.
"Okej, jag får testa om jag kan flyga in i ditt rum utan att krascha!"
"Hur högt kan den flyga?"
"Ah, shit vad coolt asså..."

Vad hände med kvällsmaten? Jag är fortfarande hungrig...

Efter en närmare titt.

Det är nog en krokodil trots allt. Puh!
Och inte ser han särskilt glad ut heller. Snarare bajsnödig.

Vid en närmare titt.

Men han ser glad ut ändå.

Jag har en tandborstkrokodil.
Ja, alltså, en plastkrokodil som håller fast min tandborste i sitt gap.

Sitter på toaletten och tittar på krokodilen som sitter fast på vårt låtsaskakel, och jag funderar på hur han eller är det en krokodil förresten? Det ser mer ut som en grön flodhäst. Jag har alltid trott att det är en krokodil, den är ju grön. Fast tänderna ser inte så krokodiliga ut. Inte nosen heller. Fast den är grön. Flodhäst. Det är nog en grön flodhäst. Konstigt...
Hur som helst, jag undrar hur han orkar gapa så där hela tiden. Som om käkarna låst sig. Jag får nästan ont i mina egna.
Två minuter varje morgon och kväll får han vila.

Ghaa, jag skulle aldrig palla!

Min drog.

Jag försöker sluta, men det går inte.
Men så dyker denna tjuvlyssningen upp och plötsligt ser jag inga skäl alls att lägga av.
Underbar!

Är det här en dagbok?

I dag har jag – bland annat – gjort tändsticksaskar. Eller inte gjort kanske, men gjort om! Istället för stackars killen som springer omkring naken på varenda ask har jag klätt in dem i fina papper, klippt och klistrat på hjärtan, eller klistrat på fina bilder ur tidningar. Har till exempel gjort en örebroask, med slottet på ena sidan och Svampen på den andra. Fantastiskt!
Lite pluttigt kanske, men det är ju kul att göra pluttiga saker som kommer till användning (och det är väldigt kul att göra pluttiga saker istället för att skriva ett referat av en bok om vetenskapsteori).

Anledningen till denna kreativitet är desajnmarknaden på café deed igår. Emil tipsade mig att ta med tjejerna dit, så vi gick. Inspirerande!

Tjejerna ja!
I helgen har underbara små flickor från Götene varit här och hälsat på. Det är jag jätteglad för, det har varit så mysigt och roligt! Känns inte alls som det var... oj, hjälp! fyra månader sen vi sågs!
Välkommen åter!

Nu ska jag fånga den där tanken som just nu far runt i mitt huvud. Kanske får jag utlopp för den här framöver...