Huvudet på spiken.

Läste kultursidorna i en upplaga av DN:s papperstidningar i dag (vet inte om det var dagens tidning) och hittade den här fantastikt roliga och klockrena artikeln, haha!

Nu är fastan ett faktum och jag funderar fortfarande på om det är rimligt att bloggfasta. Jag har, som ni säkert märkt, inga svårigheter att själv låta bli att skriva (om jag bara vill, det här är ett informativt undantag) men det är svårare att inte läsa andras stup i kvarten.
Eller så kanske jag ska fasta från att titt som tätt skumläsa dn.se och na.se och istället se Rapport en gång om dagen...
Ja, vi får se. Jag har i alla fall hittat en bok på bokrean som heter Bön med hela kroppen (har jag för mig). Den är skriven av en tysk katolik och verkar bra. Jag är väldigt inspirerad att läsa och lära i lagom dos just nu, trots att jag dagarna i ända (borde) plöjer kurslitteratur.
Jag har aldrig förr lagt så mycket vikt vid fastan men i år känns det spännande. Det här kan bli något bra.

Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
[Psalm 42:2]

Semlorna förde oss samman.

Jag är rädd att min blogg är alltför grinig och arg och i dag låg jag och funderade på om jag ska börja skriva bara bra saker. Inte för att undangömma dåligt, utanför att tydliggöra bra.
Jag skulle kunna fasta från argt nu när den snart börjar. Fastan alltså.

I dag möttes jag och Emil upp på café Fröken BroGrens på Karlslundsgatan. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag gick på kondis för att äta en semla på fettisdagen. Jag är dålig på att uppmärksamma nästan alla dagar som folk har bestämt har betydelse men på fettisdagen brukar det alltid komma en semla farandes, även om jag inte planerat det. Typ när jag gick på barnkören Sångfåglarna i Sunhults Allianskyrka så bakade vi (eller rättare sagt "fröknarna" bakade. Men de frågade oss om vi ville ha mandelmassa eller inte – det ville aldrig jag) som vi åt upp efter körövningen. Typ när jag var tonårsledare bakade vi semlor och det var florsocker överallt men jag fick iallafall i mig årets semla.

Men i dag var jag alltså på konditori och jag har nog aldrig förstått hur många människor som så till den milda grad går in för att köpa semla på semmeldagen, detta trots att man kan börja köpa dom redan på nyårsdagen.
Nåja. Fröken BroGrens var ett väldigt litet tjyffe. Så litet att jag först blev besviken över att de tipsande vännerna inte talat om det innan: hur skulle vi få plats? Det fanns fyra bord i olika storlekar. Först fick jag bordet för två men det var alldeles mitt i kön. Sedan gick mamman och barnen vid bordet för flera (mamman önskade mig en mysig stund men jag sa bara hejdå för jag hörde först så där efteråt vad hon sa). Sen kom Emil och jag gick och beställde. Då kom en man och en kvinna (pappa och dotter, åldersmässigt skulle de kunna vara min morfar och mamma) som också ville sitta där. De frågade om det gick bra och jag sa ja.
När jag sedan skulle hämta kaffe kom kvinnan och ville räcka mig lite disk som stått på bordet: Här får du, sa hon glatt och jag fattade inget. Sen fattade hon. Oj, förlåt! Du såg så trevlig ut, jag trodde du jobbade här!
Hursomhelst så fikade vi tillsammans alla fyra (varsin semla och en kopp kaffe. Det ingick förresten tretår: "Stanna länge!") och pratade och hade trevligt.
Vi, för varandra helt främmande – mer sånt!

Ps. Nu har jag ätit 2 ochenhalv semla i år, och Josefine vill ha i mig en till = 3 ochenhalv. Det svarsalternativet fanns inte med i Sändarens webbfråga. Ds.

Hur många semlor?

Jag är rädd för att jag börjar bli en nedtyngd och bitter människa. Min största skräck, ändå ligger det så nära till hands just i dag. Varför vet jag inte, jag är bara irriterad på allt levande som hör till människosläktet i dag. Det har ingen egentlig grund, det bara är så. Olika händelser och uttalanden spär på det och jag ältar allt i ensamhet. I hundra år.
Jag är irriterad på ungefär allt och alla i dag: gnälliga människor; tanter med rollator som tvärstannar mitt framför mig på cykelbanan så jag inte hinner över gatan förrän det är rött; människor som tycker fel och för mycket...
När jag ögnar igenom senaste numret av Sändaren och läser Webbfrågan börjar jag undra om människan inte fått väl mycket förtroende här i världen. Frågan är Hur många semlor kommer du äta i år? Kunde man inte komma på ett effektivare sätt för att övervinna klimatkriget, utrota hungern och frälsa världen eller få fler att surfa in på ens hemsida?
Ja, käremintid.

Men nu börjar jag lätta och bli på bättre humör här tror jag.
Jag har fått lite skolarbete gjort och den isande bitterheten börjar smälta.
Jag hörde att plusgrader väntas i veckan, förresten. Tänk om det blir vår snart!

Förtär mina avgudar!

Igår läste jag i en blogg att en bekant till mig köpt ytterligare ett par skor till sin samling. Nu närmar sig antalet fyrtio. Par. "Man kan aldrig ha för mycket skor!" tycker hon.
Eller kan man det? Blir det inte mycket att bära på färden, ett liv i efterföljelse? Jesus har inte ens någonstans att vila huvudet, till och med rävarna har lyor. Och när han sände ut lärjungarna skulle de typ inte ha med sig mer än ett par sandaler på fötterna.

En av kurserna jag läser heter Kyrkan i världen och förra veckans lektioner hade rubriken Kristen i konsumtionssamhället. Väldigt intressant, men så känsligt. Vi gör vad som helst för att rättfärdiga våra pengar:
"Pengar är inte något ont i sig själv, det är kärleken till pengar som är förgörande."
"Man kan ha hur mycket pengar som helst på banken, bara det inte är ens trygghet."
Kan pengar finnas till utan att man älskar dom? Varför har man pengar på banken om inte för trygghetens skull? Mina sitter i alla fall där "ifall om att..."
På Studentkårens årsmöte begärdes sluten omröstning vid en fråga om att skänka pengar eller ej. Eller snarare hur mycket eller lite pengar man tyckte att föreningen skulle skänka.
De ligger alldeles för nära våra hjärtan.
Det är tydligt.

Upplys mitt inre
avslöja mina lögner
förtär mina avgudar
fördriv rädslans demoner
läk mina sår
led mig till Fadern
Amen. Kom Herre Jesus!
[Ur Magnus Malms Fotspår i glastrappan]