"Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll."*

Folk åker buss som galningar i den här stan. Vilken tid på dygnet jag än åker så är det alltid dubbelt så många som egentligen får plats på en stadsbuss som också ska åka.
Så var det igår med. Jag gick på vid bussens första hållplats och fick en sittplats långt bak.
Efter halva resan, när bussen precis ska åka ut från en hållplats, är det en kille som ryter i.
"Ey, dom ska ju gå av!"
Han ser ganska hård ut. Ring i ögonbrynet, tuff frisyr och galet lång.
Busschauffören stannar och öppnar dörrarna.
Genom fönstret ser jag världens minsta farbror och världens minsta lilla fru stiga av bussen. De vänder sig om och tackar den tuffa, men väldigt väldigt snälla killen som nickar tillbaka.
Så åker vi igen och jag är så rörd att jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. För sån är jag. Av kärlek gråter jag.
Och det här var kärlek. Medmänsklig kärlek, som på sina håll är ganska sällsynt.
Det gav mig hopp för denna världen som jag älskar. Som Gud älskar.

Tänk att man kan vara världens minsta farbror och fru, och ändå klara sig sådär bra. För att det finns de som är stora, och starka.
Det var nog så Gud tänkte när han skapade dom stora och dom små.

*Astrid Lindgren i Känner du Pippi Långstrump? från 1947.

*"Ska det va så här svårt, känner man ju spontant."

Igår fick jag punka på min cykel. En gummibit med två små spikar satt fast i bakhjulet.
Emil och jag fick gå hem från stan – sjukt tungt.

I dag är det lättare. Isak, David och Emil fick ett meningsfullt tidsfördriv.
"Tack för att du låter oss va så här manliga!"
Egentligen tror jag de är glada över att få vara barn igen. Precis som med helikopterflyget i lördags.
Det är kul att lyssna på dem: efter mycket slit* lossnade till slut bakhjulet och nu kommer äntligen Emils Lappegrej till användning, låter det som.

Jag kanske kan börja cykla till skolan redan imorn igen...
Tack grabbs!
Eller kanske en annan dag. Missionen misslyckades.
"Det känns som om luften gick ur en," som David uttryckte det...

Och hungern är ett minne blott.

Plötsligt trängs vi alla sex på Emils rum. På sängen. I fåtöljen. Utmattade och hungriga som djur. Särskilt killarna.
"Vad ska vi äääta?"
Bröd? Inget svar.
Varma mackor? "Har vi något pålägg?"
Pizza? Alla skiner upp. "Men jag har inte råd..."
Suck.

Så tar Emil fram sin radiostyrda helikopter.
"Wow, det coolaste jag sett i dag!"
Ögonen lyser.

Nu är killarna ute i hallen och flyger.
"Okej, jag får testa om jag kan flyga in i ditt rum utan att krascha!"
"Hur högt kan den flyga?"
"Ah, shit vad coolt asså..."

Vad hände med kvällsmaten? Jag är fortfarande hungrig...

Efter en närmare titt.

Det är nog en krokodil trots allt. Puh!
Och inte ser han särskilt glad ut heller. Snarare bajsnödig.

Vid en närmare titt.

Men han ser glad ut ändå.

Jag har en tandborstkrokodil.
Ja, alltså, en plastkrokodil som håller fast min tandborste i sitt gap.

Sitter på toaletten och tittar på krokodilen som sitter fast på vårt låtsaskakel, och jag funderar på hur han eller är det en krokodil förresten? Det ser mer ut som en grön flodhäst. Jag har alltid trott att det är en krokodil, den är ju grön. Fast tänderna ser inte så krokodiliga ut. Inte nosen heller. Fast den är grön. Flodhäst. Det är nog en grön flodhäst. Konstigt...
Hur som helst, jag undrar hur han orkar gapa så där hela tiden. Som om käkarna låst sig. Jag får nästan ont i mina egna.
Två minuter varje morgon och kväll får han vila.

Ghaa, jag skulle aldrig palla!

Min drog.

Jag försöker sluta, men det går inte.
Men så dyker denna tjuvlyssningen upp och plötsligt ser jag inga skäl alls att lägga av.
Underbar!

Är det här en dagbok?

I dag har jag – bland annat – gjort tändsticksaskar. Eller inte gjort kanske, men gjort om! Istället för stackars killen som springer omkring naken på varenda ask har jag klätt in dem i fina papper, klippt och klistrat på hjärtan, eller klistrat på fina bilder ur tidningar. Har till exempel gjort en örebroask, med slottet på ena sidan och Svampen på den andra. Fantastiskt!
Lite pluttigt kanske, men det är ju kul att göra pluttiga saker som kommer till användning (och det är väldigt kul att göra pluttiga saker istället för att skriva ett referat av en bok om vetenskapsteori).

Anledningen till denna kreativitet är desajnmarknaden på café deed igår. Emil tipsade mig att ta med tjejerna dit, så vi gick. Inspirerande!

Tjejerna ja!
I helgen har underbara små flickor från Götene varit här och hälsat på. Det är jag jätteglad för, det har varit så mysigt och roligt! Känns inte alls som det var... oj, hjälp! fyra månader sen vi sågs!
Välkommen åter!

Nu ska jag fånga den där tanken som just nu far runt i mitt huvud. Kanske får jag utlopp för den här framöver...