"Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll."*

Folk åker buss som galningar i den här stan. Vilken tid på dygnet jag än åker så är det alltid dubbelt så många som egentligen får plats på en stadsbuss som också ska åka.
Så var det igår med. Jag gick på vid bussens första hållplats och fick en sittplats långt bak.
Efter halva resan, när bussen precis ska åka ut från en hållplats, är det en kille som ryter i.
"Ey, dom ska ju gå av!"
Han ser ganska hård ut. Ring i ögonbrynet, tuff frisyr och galet lång.
Busschauffören stannar och öppnar dörrarna.
Genom fönstret ser jag världens minsta farbror och världens minsta lilla fru stiga av bussen. De vänder sig om och tackar den tuffa, men väldigt väldigt snälla killen som nickar tillbaka.
Så åker vi igen och jag är så rörd att jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. För sån är jag. Av kärlek gråter jag.
Och det här var kärlek. Medmänsklig kärlek, som på sina håll är ganska sällsynt.
Det gav mig hopp för denna världen som jag älskar. Som Gud älskar.

Tänk att man kan vara världens minsta farbror och fru, och ändå klara sig sådär bra. För att det finns de som är stora, och starka.
Det var nog så Gud tänkte när han skapade dom stora och dom små.

*Astrid Lindgren i Känner du Pippi Långstrump? från 1947.