Halleluja, fröjd det är...

Igårkväll var jag så sjukt uppgiven och matt på att bo så här.
Det tär att bo med andra människor och ibland kan jag bli galen.
Men när jag gick och la mig igår släppte alla spänningar, och jag insåg att det är så mycket jag stör mig på som jag bara inbillat mig. Vi har det ju bra och det mesta flyter på väldigt lätt.
Vi är väldigt olika, men det får man väl ta. Jag behöver inte göra småsten till stora berg.
Puh!
Och jag lär mig så mycket om mig själv! Det är spännande.

Så ikväll är det så skönt. Matilda var lite sen med middagen, men när vi väl satt runt bordet med bara tända ljus som belysningen, var det så skönt.
Och de senaste timmarna har jag suttit i vardagsrummet, med tända ljus och nytt vardagsrumsbord och tittat på Sverige! med Erica. (Om du som läser jobbar på Radiotjänst: Nej, vi har ingen tv, vi kollar på svt play!)
Lugnt och skönt och mysigt.
Alla platser borde vara som vårt vardagsrum i skymning.
Alla stunder borde vara så här befriande, ljuvliga, lugna som denna.
Mmm!

Confession:

Förut skrev jag bara för att skriva.
Christine Falkenland sa en annan sak i den där Trots Allt-artikeln:

"Det är klart att jag kan förlora orden, men jag stoppar nästan mig själv om jag försöker skriva någonting för tidigt. Jag pressar mig inte, utan väntar in det."

Något att tänka på.
Något att sova på.

Intryck.

Förut berättade Matilda att hon hade haft en låt i huvudet i förmiddags. Samma låt har jag i huvudet nu, och kommer nog ha ett tag till.
Här inne, ute, uppe, nere – ååh, vad jag är glad! Här inne, ute, uppe, nere – ååh, vad jag är glad!
Det är många texter som sprungit om mig idag.

"Jag går och hämtar min son på dagis som samlar pinnar på vägen hem och jag har tid för honom. [...] det handlar om att jag har tid att se och tid att leka."

Christine Falkenland i Trots allt, nr 5 2008

"Another great challenge facing Christian mission in our time, especially in the North, is individualism, which penetrates and influences all spheres of life"

Kyrkornas Världsråd 1999

"Detta vetenskapsteoretiska problem kan sammanfattas i två självklarheter som tillsammans bildar en paradox:
- Vetenskapen söker sanningen.
- Vetenskapen går ständigt framåt."

Torsten Thuréns Vetenskapsteori för nybörjare, s. 9.

"Kanske är det inte svårare än så om man verkligen vill samla folk; gör något extra. Låt det inte bara rulla på som alltid. Bjud till fest, vet ja´."

Carl-Henric Jaktlund i Jaktlunds marginalanteckningar, Dagen.se

Och utanför fönstret är träden gula. En del träd är snart så gula att de är fula, men lite till kan jag väl få njuta av alla underbara nyanser?
Tänk att ett träd kan vara grönt, gult, orange, rött, gult, brunt, orange, grönt och rött på samma gång!
När jag cyklade på bron över Svartån i morse vände jag mig om och fick se det träd solen ville lysa på alldeles särskilt den här morgonen: ett höstfärgat träd bland bara gröna! Och det speglade sig i den blanka vattenytan. Åh!

På spaning.

Jag söker efter mitt sätt att skapa.
Det är en spännande upptäcksfärd.
Min största oro är tiden, att aldrig hinna få till det.
Men hittills har det gått bra. Det går sakta men säkert.
I dag fortsatte jag min klipp&klistra-bok som jag blivit inspirerad av underbara Kristin att börja med.
Det som är svårt är att hitta mitt sätt tycker jag, vad vill jag? hur vill jag? varför?

Ett annat orosmoment är att känna tvång, att göra bara för att göra.
Att skriva här bara för att någon vill läsa något nytt varje dag, till exempel. Sånt orkar inte jag.
Förlåt, men jag vill skriva när jag behöver!

Andas in. Andas ut.

I dag låg äntligen nya numret av Trots Allt i vår brevlåda.
Jag försökte ta det lugnt, inte slita upp plasten och börja tokbläddra direkt. Jag lyckades bra: först lusläste jag församlingsbrevet. Sedan försökte jag lösa rebusen på ett reklamblad från någon privat tandvårdspraktik. Därefter skummade jag igenom tidningen Tandvård som folktandvården tydligen skickar ut. Sen öppnade jag plasten till TA, la ur bilagorna och kikade i den om seminarier ifall det kommer någon intressant talare till Örebro snart. (Den 23 november kommer Tomas Sjödin till Filadelfiakyrkan och pratar utifrån sin nya bok Ett brustet halleluja.)
Jag satte på tevatten, gjorde "jordnötssmör med banan-mackor", skalade ett äpple.
Nu sitter jag i fåtöljen och tekoppen är tömd, mackorna uppätna och bara tre äppelklyftor är kvar.
Jag är på sidan tjugoett.
Vilken u n d e r b a r njutning!

Men jag misstar mig ofta och tror att jag klarar av att ta in hur mycket som helst, bara för att det är gott. Men så är det ju inte. Av bara inandning sprängs man snart.
Så jag andas ut nu.

I dag i skolan hade min nygifte klasskompis bara mackor med sig till lunch. "Frugan" hade inte gjort sitt jobb, hehe. Eller jo, hon hade tagit upp hans beställning om att ha maten klar när han kommer innanför dörren istället.
Och det är ju så fint, vilken kärlek att ha maten klar och kunna äta tillsammans. Och så praktiskt att dela upp sysslorna.
Men så vedervärdigt att lyssna på ett par killar som avundas honom som har en fru till allt det där. Och så förskräckligt att sedan höra honom bekräfta det. Och så sjukt att lyssna till de där klassiska "skämten" och uttrycken som inte vill något ont men som på något vis signalerar vad som finns inom de där grabbarna.
Jag förundras/chockas av att de kan sitta där och prata om det praktiska i att ha en fru när vi tjejer sitter runt samma bord. Vilken kvinnosyn! Den finns ju så gott som överallt, och de här killarna är säkert inte ens medvetna om vad de förmedlar.
Om jag är hemma när min man jobbar/är i skolan skulle det vara jättemysigt att ha maten klar så vi kan äta tillsammans när han kommer hem. Men skulle han sitta med sina kompisar och prata så här skulle jag skjuta honom!
Nästa gång "frugan" kommer på tal (imorgon?) hoppas jag chocken har lagt sig så jag kan resa mig upp och slå tillbaks.

Puh.