Befrielse.

Psalm 24 – Av David, en psalm.
Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. Han får välsignelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Amen.

"Vet du vad det bästa är? Leksaker från BR."

I dag läser jag Vill ha mer av Katarina Bjärvall. Det är som att se en dålig/otäck/olustig film – den liksom sätter sig i kroppen och i sinnet, på något vis. På ett dåligt vis. Särskilt med tanke på att det inte är en dålig, olustig film utan dagens krassa verklighet. Jag mår illa och blir alldeles yr.
Boken handlar om barn, tid och konsumtion. Om hur föräldrar shoppar som galningar till sina barn för att liksom vänja sig vid föräldrarollen. Jobbar som galningar för att kunna shoppa som galningar och blir galna föräldrar till galna stackars barn som blir tonåringar innan de börjar skolan. Helt galet. Den handlar också om företagens knep för att kringgå förbudet mot reklam riktad till barn under sex år, och om att föräldrar av någon anledning behöver överträffa varandra i antalet färgsprakande muffins på bratz-tallrikar, matchande inbjudningskort, discomusik och kläder på sina sexåringar (och säkert mycket mer, men jag har bara läst några kapitel...).
Företagen äger oss – alltifrån blöjproducenterna till elkedjorna.

Hur kommer man undan det här själv? Trots att jag är relativt medveten om detta, och reagerar med avsmak på treåringars egna rum som är fyllda med leksaker intill bristningsgränsen, kommer ju mina framtida barn ha vänner som får allt det där och själva önska sig samma saker. Hur gör jag då? Vad säger man så barnen förstår, får behålla sina kompisar och trivas med sin familj? Hur orkar man stå emot? Hur gör man?

Hur gör man?

Desperation.

Hittade det här i Joppes gästbok på flow (ja, man måste ju snoka lite för att få reda på vad som händer nu för tiden. Alla gör det.) och kan nästan inte sluta skratta.

per-bert P17 9 okt 21:31
Käre johan-petter!
hör av dig vi saknar dig!
skicka bilder gärna!
(Mamma skriver!)

En ganska luddig text om mening.

Ikväll såg jag och Emil ett avsnitt av Annas eviga på svtplay. Vad är meningen med alltihop? var temat.
Under programmets gång funderade jag på en sak: kan och ska var och en hitta en mening med livet?

För mig är det skillnad på att säga att man letar efter meningen med livet och att säga att man vill hitta en mening med livet. Det sistnämnde betyder för mig att liksom uppfinna en mening med livet. Som om alla liv skulle finnas till av olika orsaker som man kan bestämma lite som man vill.

Så tror inte jag.
Jag tror att alla liv har en mening som finns innan vi själva kan tänka tanken på meningar av olika slag.
Jag tror vi kan ha olika prioriteringar, intressen, mål och mönster i livet, men jag tror alla finns till av en och samma mening.
Jag tror man kan (och bör) gå på upptäcksfärd efter meningen, men jag tror inte man kan stänga in sig i ett laboratorium för att komma på en mening.

För mig känns det väldigt trångsynt och smått på något sätt, att alla skulle kunna hitta på varsin mening till sina liv. Och så finns det de som tycker att jag är trångsynt, för att jag tror att meningen med livet är den samme för alla människor. Det som är så storslaget!
Är det inte konstigt?!

Vill och vill...

Det är lite just nu som jag är så frågande till som ovanstående fras.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett om hjälp i dag, men jag har i alla fall noterat att varje gång har jag fått något liknande till svar. På skoj, förstås. Men var är det roliga? Är det så nära humor en bunt teologiestuderande kan sträcka sig? Det känns bara drygt, och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Jag blir mest... tyst. Det är ju lite skojfriskt en gång, eller det första året någon kör med det. Men nu har det snart gått 23 år (om 17 dagar) och det är inte roligt.
Kan man inte bara hjälpa?
Kan man inte komma på något bättre sätt att få kontakt/känna samhörighet/skoja till det/skydda sin integritet eller vad det nu är man vill med kommentaren?

Det här är en pytteliten sak att uppröras av, jag vet, men det är ändå något som gör så mycket för klimatet. Det är ingen blir ingen genomgod atmosfär (om vi nu ska fortsätta på tema väder&vind).
Mer kärlek bland folket, tycker jag! Det är ju till och med jul och allt...