Ett långsamt farväl, eller två.

Jag "fuskar" och kollar bloggar på en fredag. Det är för att jag flyttar i morgon och inte har Internet på några dagar. Visserligen har jag inte infört ett måste på att kolla bloggar på söndagar, men jag behövde en paus (till) i packandet. Jag har packat lite nu och lite då i en månad (väldigt smart, tycker jag!) men det tar ändå aldrig slut. Det är konstigt att ALLT ska ner. Till och med knivarna mellan spisen och diskbänken. Och skärbrädorna. Och grytunderläggen. Och schampot och duschdraperiet. Och alla kläder. Till och med galjarna. Alla himla papper ska sparas och ner i kartong (in i pärm om det är såna papper) eller slängas. Men allt behöver ju tjyven göras. Och samtidigt kan man inte packa ner allt nu när man ändå är igång. Tandborsten envisas med att vara kvar till i morgon, liksom sängkläderna. Pust.

Jag antar att det inte är många av er (för ni finns väl?) som förväntar er täta uppdateringar längre och kanske kommer inte detta som en chock...

Jag lägger nog ner det här nu.

Bloggen blev nog inte som jag tänkt mig. Jag ville ju skriva, för det tycker Dora. Men jag ville egentligen inte skriva "I dag har jag packat" eller "Igår var en vän på besök" eller "I morgon ska vi grilla" men det har alltför ofta blivit så känner jag.

Jag kan ju egentligen inte skriva om mitt liv, men jag ville inte att det här skulle vara ett medium för att komma åt det senaste i mitt liv på det viset. Jag ville ju bara skriva. Lära mig skriva. Testa att skriva.

Jag kanske ska köpa mig en fin anteckningsbok i stället. Eller börja använda någon av dem jag redan har.

Kanske kommer jag tillbaka till bloggvärlden (gud, använde jag just det ordet?) men nu ska jag pausa på obestämd framtid.

Nu packas visst brödrosten upp igen därute i köket. Kvällsmat på G.

Hejdå!

Att bara läsa bloggar på söndagar går så himla bra nu!
Kanske blir det väl andäktigt, just på en söndag, att strosarunt i gudsförgätna Internet men det är ok.

Jakten på lycka.

På vår toa ligger "Sverigies största styling-magasin". De svarar på alla mina vanligaste hårfrågor och ger de trendigaste trendtipsen för ett rätt look.
Linda, 25, undrar hur man på ett säkert sätt fäster clipin-extensions (det är, vad jag förstår, någon form av löshår) varpå redaktionen börjar med att bekräfta hur rätt hon är som planerar bära clipin-extensions:
Clipin-extensions är ett utmärkt val för en glamourös och lyckad kväll ute på stan...

Någon gång på högstadiet hade jag en sliga löshår. Blått. Jag har svårt att komma ihåg hur lycklig jag var när jag bar den jämfört med andra kvällar.
Jag har i allmänhet ganska svårt att se sambandet mellan lyckade hårdagar och lyckade dagar under mina dryga tjugo år. Men det är klart, jag har aldrig tänkt på att de skulle vara beroende av varandra...
En sak vet jag: både igår och i dag har jag varit fin i och väldigt nöjd med mitt hår. Men jag vet inte om gårdagens sex timmars sängliggande med nästäppa och halsont, samt dagens otroliga snuva är tecken på lycka?
Man borde kanske leta reda på den där blå slingan snart...

Till Gustaf...

... och andra saftsugna.
Här är ett enkelt recept på löjligt god citron saft:

3 citroner
2 himla kilo socker
2 msk citronsyra (finns vid kryddorna i affären)
2 liter kokande vatten

Tvätta citronerna och skala av skalet med potatisskalare.
Skär bort allt det vita och släng.
Skiva det som blir kvar av citronerna.
Lägg skalet och fruktköttet i en stor gryta/skål/bunke och blanda med sockret och syran.
Häll över det varma vattnet och rör om.
Låt stå med lock i ett dygn. Rör om då och då och lukta mycket för det doftar hur gott som helst.
Sila och häll upp på flaskor.

När du sedan vill ha ett glas: häll i en ganska stor del saft med en bra bit större del vatten.
Mmm!

nittonde.

Jag ska lära mig baka bröd. Jag vill bli så där bra att man kan slänga i lite saker och så blir det bra ändå. Och veta hur mycket man ska knåda och hur degen ska se ut. När det behövs knådas mera och när man ska ha i mer mjöl. När man är så där lugn som när man gör köttfärssås eller något annat som bara är att göra liksom.
I dag bakade jag frallor och trots att jag ett tag var på väg att slänga hela degen blev de ganska bra. Inte så fina, men inte så dumma som jag misstänkte.

I dag köpte jag äntligen en sprayflaska till blommorna (och planterade om min stackars... gröna växt som länge velat ha en större kruka).
Nu ikväll gick sprayflaskan sönder. Det var tråkigt.

Annat i dag:
Kladdkaka på kyrkfikat
Lunch hos Emil med en ny kille i församlingen
Promenad med Matilda, Emil och Isak förbi vårt blivande hem och en rundtur i Lundby. Det kan man kalla "Svensson, Svensson-kvarter" om något!
Slösurfande som egentligen är förbjudet för mig, så nu stänger jag av.

gonatt.

Olika saker.

Vi har en bild hemma någonstans från när vi är små och påskkärringar. Ganska många är vi. Och väldigt fina. Tror det är Elisabeth på Fritids som tagit den. Eller Maggan, dagmamma och barnkörledare.
Här är en färskare bild.
Ikväll hade vi maskerad på tonår och nu sitter jag hemma och är ganska trött. Erica och Matilda skrattar åt mig. Jag skrattar åt dom. De ser på Doktor Quinn. Hon har just räddat en man från kvicksilverförgiftning tror jag det var. Om du drabbas av något liknande ska du äta pulveriserat kol. Det är viktigt att du äter det. Säger doktor Quinn.

Earth hour.

källa: www.svt.se

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

Det här är en fantastisk dag på många sätt, tack gode Gud, som började med min första bön om sommarjobb och bostad på länge. Jag tror inte att Gud sitter på en speciell lägenhet för just mig och Emil, eller ett endaste sommarjobb som skulle vara det enda rätta att ta/få. Men jag tror ändå att det är viktigt att förtrösta på Gud, ge honom sina tankar och bekymmer, ja, hela livet. Varje dag. I dag gav jag mina strävanden till Gud.
Och i dag har Emil och jag varit på visning på en lägenhet en gata bort. Vi är nummer sex i kön och jag tror inte vi får den, men det inger ändå hopp att få gå på visning. Och när vi satt och åt lunch ringde chefen från ett av de ställen jag sökt sommarjobb på och ville träffa mig.
Gud är så god.
Gud är så god.
Gud är så god!
På måndag gäller det. Och jag har ovanligt bra självförtroende i dag – varför skulle de inte vilja anställa mig? Jag är nog ganska duktig och trevlig och sånt där...

På tal om självförtroende... i dag skriver jag ett PM baserat på fältstudierna i Göteborg. Jag är inte så bra på att skriva PM tror jag. Jag är för bra! Ja, jag är för bra. Jag inser det nu när jag sitter och skriver. Visst får ett PM vara ganska löst hållet rent språkmässigt, men det här börjar mer likna ett reportage med känslor och lukter och intryck på flera olika plan. Lite väl innehållsrikt för att vara ett PM.
Så samtidigt som jag sitter och funderar på hur jag ska skriva ett bra PM så tänker jag på hur jag ska använda min skrivargåva. Är det dumt att bli tandsköterska? Men vad ska jag bli annars? Jag längtar inte efter att bli journalist, fy sjutton. Men man kan kanske inte leva på lite krönikor här och lite hobbyreportage där?
Ja, jösses.
Och så känns det så märkligt att gå runt och tycka så mycket om sig själv som jag gör i dag. Men det borde väl inte alls vara konstigt egentligen. Älska din nästa som dig själv.

Och mitt i alla skrivar-, inrednings- (ja, för jag tänker redan på hur vi skulle möblera i den där lägenheten) och sommarjobbstankar funderar jag på att gå ner på halvtid nu i nästa block.
Men jag vet inte, jag. Imorn kommer Josefine hit, då ska jag fråga henne.

Som yra höns.

Underbaraclara hade för ett par veckor sedan en jättebra post om ekologisk mat och mängder av kommentarer. I stort sett alla var positiva och skrev om sina egna ekovanor. Gott och uppmuntrande.
Men en sak gjorde mig lite fundersam:
En hel drös framhöll vikten av att åtminstone köpa ekologiska ägg.

Är det inte märkligt att vi har lättare att identifiera oss med svenska höns än med sydamerikanska människor som får skador för livet av besprutningsmedlet på kakaoplantagen?

Sadrak, Mesek, Aved-nego –in i heta elden stego.

I dag har här mind mapats. Än så länge hälften av profetböckerna men hela GT ska pluggas in till tentan nästa måndag.
Det kommer nog bli svårt.
Då är det bra med små ramsor och dylikt. Den ovan har Per lärt mig. En gammal söndagsskole-ramsa tydligen.
Men just Daniels vänners namn kunde jag redan.
Och antagligen är det inte ens en fråga på tentan...

Huvudet på spiken.

Läste kultursidorna i en upplaga av DN:s papperstidningar i dag (vet inte om det var dagens tidning) och hittade den här fantastikt roliga och klockrena artikeln, haha!

Nu är fastan ett faktum och jag funderar fortfarande på om det är rimligt att bloggfasta. Jag har, som ni säkert märkt, inga svårigheter att själv låta bli att skriva (om jag bara vill, det här är ett informativt undantag) men det är svårare att inte läsa andras stup i kvarten.
Eller så kanske jag ska fasta från att titt som tätt skumläsa dn.se och na.se och istället se Rapport en gång om dagen...
Ja, vi får se. Jag har i alla fall hittat en bok på bokrean som heter Bön med hela kroppen (har jag för mig). Den är skriven av en tysk katolik och verkar bra. Jag är väldigt inspirerad att läsa och lära i lagom dos just nu, trots att jag dagarna i ända (borde) plöjer kurslitteratur.
Jag har aldrig förr lagt så mycket vikt vid fastan men i år känns det spännande. Det här kan bli något bra.

Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
[Psalm 42:2]

Semlorna förde oss samman.

Jag är rädd att min blogg är alltför grinig och arg och i dag låg jag och funderade på om jag ska börja skriva bara bra saker. Inte för att undangömma dåligt, utanför att tydliggöra bra.
Jag skulle kunna fasta från argt nu när den snart börjar. Fastan alltså.

I dag möttes jag och Emil upp på café Fröken BroGrens på Karlslundsgatan. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag gick på kondis för att äta en semla på fettisdagen. Jag är dålig på att uppmärksamma nästan alla dagar som folk har bestämt har betydelse men på fettisdagen brukar det alltid komma en semla farandes, även om jag inte planerat det. Typ när jag gick på barnkören Sångfåglarna i Sunhults Allianskyrka så bakade vi (eller rättare sagt "fröknarna" bakade. Men de frågade oss om vi ville ha mandelmassa eller inte – det ville aldrig jag) som vi åt upp efter körövningen. Typ när jag var tonårsledare bakade vi semlor och det var florsocker överallt men jag fick iallafall i mig årets semla.

Men i dag var jag alltså på konditori och jag har nog aldrig förstått hur många människor som så till den milda grad går in för att köpa semla på semmeldagen, detta trots att man kan börja köpa dom redan på nyårsdagen.
Nåja. Fröken BroGrens var ett väldigt litet tjyffe. Så litet att jag först blev besviken över att de tipsande vännerna inte talat om det innan: hur skulle vi få plats? Det fanns fyra bord i olika storlekar. Först fick jag bordet för två men det var alldeles mitt i kön. Sedan gick mamman och barnen vid bordet för flera (mamman önskade mig en mysig stund men jag sa bara hejdå för jag hörde först så där efteråt vad hon sa). Sen kom Emil och jag gick och beställde. Då kom en man och en kvinna (pappa och dotter, åldersmässigt skulle de kunna vara min morfar och mamma) som också ville sitta där. De frågade om det gick bra och jag sa ja.
När jag sedan skulle hämta kaffe kom kvinnan och ville räcka mig lite disk som stått på bordet: Här får du, sa hon glatt och jag fattade inget. Sen fattade hon. Oj, förlåt! Du såg så trevlig ut, jag trodde du jobbade här!
Hursomhelst så fikade vi tillsammans alla fyra (varsin semla och en kopp kaffe. Det ingick förresten tretår: "Stanna länge!") och pratade och hade trevligt.
Vi, för varandra helt främmande – mer sånt!

Ps. Nu har jag ätit 2 ochenhalv semla i år, och Josefine vill ha i mig en till = 3 ochenhalv. Det svarsalternativet fanns inte med i Sändarens webbfråga. Ds.

Hur många semlor?

Jag är rädd för att jag börjar bli en nedtyngd och bitter människa. Min största skräck, ändå ligger det så nära till hands just i dag. Varför vet jag inte, jag är bara irriterad på allt levande som hör till människosläktet i dag. Det har ingen egentlig grund, det bara är så. Olika händelser och uttalanden spär på det och jag ältar allt i ensamhet. I hundra år.
Jag är irriterad på ungefär allt och alla i dag: gnälliga människor; tanter med rollator som tvärstannar mitt framför mig på cykelbanan så jag inte hinner över gatan förrän det är rött; människor som tycker fel och för mycket...
När jag ögnar igenom senaste numret av Sändaren och läser Webbfrågan börjar jag undra om människan inte fått väl mycket förtroende här i världen. Frågan är Hur många semlor kommer du äta i år? Kunde man inte komma på ett effektivare sätt för att övervinna klimatkriget, utrota hungern och frälsa världen eller få fler att surfa in på ens hemsida?
Ja, käremintid.

Men nu börjar jag lätta och bli på bättre humör här tror jag.
Jag har fått lite skolarbete gjort och den isande bitterheten börjar smälta.
Jag hörde att plusgrader väntas i veckan, förresten. Tänk om det blir vår snart!

Förtär mina avgudar!

Igår läste jag i en blogg att en bekant till mig köpt ytterligare ett par skor till sin samling. Nu närmar sig antalet fyrtio. Par. "Man kan aldrig ha för mycket skor!" tycker hon.
Eller kan man det? Blir det inte mycket att bära på färden, ett liv i efterföljelse? Jesus har inte ens någonstans att vila huvudet, till och med rävarna har lyor. Och när han sände ut lärjungarna skulle de typ inte ha med sig mer än ett par sandaler på fötterna.

En av kurserna jag läser heter Kyrkan i världen och förra veckans lektioner hade rubriken Kristen i konsumtionssamhället. Väldigt intressant, men så känsligt. Vi gör vad som helst för att rättfärdiga våra pengar:
"Pengar är inte något ont i sig själv, det är kärleken till pengar som är förgörande."
"Man kan ha hur mycket pengar som helst på banken, bara det inte är ens trygghet."
Kan pengar finnas till utan att man älskar dom? Varför har man pengar på banken om inte för trygghetens skull? Mina sitter i alla fall där "ifall om att..."
På Studentkårens årsmöte begärdes sluten omröstning vid en fråga om att skänka pengar eller ej. Eller snarare hur mycket eller lite pengar man tyckte att föreningen skulle skänka.
De ligger alldeles för nära våra hjärtan.
Det är tydligt.

Upplys mitt inre
avslöja mina lögner
förtär mina avgudar
fördriv rädslans demoner
läk mina sår
led mig till Fadern
Amen. Kom Herre Jesus!
[Ur Magnus Malms Fotspår i glastrappan]

Brevlådor.

På väg hem från skolan i dag cyklade jag förbi en mamma och en liten pojke som tömde brevlådan. Ni vet en sådan där svart med lås på, stor som... ett halvt elskåp. Och igår läste jag ett par artiklar i senaste numret av Trots Allt. Båda berörde ord som rädsla och tillit och i dag när jag passerade den här brevlådan och tittade på de här människorna såg jag det: rädslan som de här brevlådorna på något sätt är en symbol av.

För ett par veckor sedan läste jag i Örebroar'n om en postcykel full av post som blivit stulen i ett bostadsområde. Tänk att det inte händer oftare, det är ju lätt som en plätt att stjäla lite post! Varje villa har ju en brevlåda och inte alla har lås. Det är ju bara att öppna och ta vad man vill ha, eller kanske bara för att man vill förstöra (det finns ju tyvärr de som har det som livsmål).
De flesta människor litar helt och fullt på omgivningen och behåller sin gröna plastbrevlåda, eller för den delen – de som vågar ha sin brevlåda brevid hundratals andra, som i sommarstudsområden.

I ett av de nyare områden i staden jag kommer ifrån (det med stora spektakel till hus, alla med sjöutsikt och vissa med egen brygga) har alla varsitt elskåp som brevlåda. Störtlöjligt, tycker jag! Är de så viktiga att de måste ha en låda där det rymms post för minst en vecka (får de så mycket post på en dag, eller är de allt som oftast bortresta från sitt nya drömbygge?) som är så mycket hemligare och viktigare än andras? Jag har tänkt att det kanske är en maktmarkör. Tills i dag, som sagt.
Någonstans nyligen läste jag om att svenskarna ansöker om att få bygga murar i allt större utsträckning. Det är för sorgligt!
En mur och ett elskåp – det kan omöjligt vara tecken på makt och status. Snarare brist på tillit.

Själv önskar jag mig en brevlåda likt den gamla skrotiga gula som Wågenbergs har.

Och jag som trodde de bara åt Nutella i Norge!

Sedan fyra, fem år tillbaka har jag varit säker som berget på att norrmännen i stort sett alltid äter Nutella på sina mackor (och att de äter mackor jämt). Men i dag, på lunchen, när jag satt mittemot en livs levanade norrman, fick jag höra att de visserligen alltid äter mackor, men att de har värsta smörgåsbordet med räksallad och kalkon, och sill och grejer, och att Nutella är så gott som bannlyst, i alla fall i barnfamiljer (förutom när de åker på semester). Öyvind sa att han blivit besviken när han i Sverige kom till ett "dukat" bord med bara en ost och en gurka som pålägg, alternativt marmelad.
Ja, så kan det va.
Norge verkar vara ett bra land. Det är min nya opinion.

De är ju för ärliga, tanterna.

I dag ledde jag gudstjänsten. Frälsarkransgudstjänst. Ett annorlunda upplägg för de flesta men många kom fram och tackade efteråt och några stycken verkade verkligen ha uppskattat mötet. Det var roligt.
När vi stod vid cyklarna och precis skulle börja cykla hemmåt kom ytterligare en tant fram. Hon sa:
– Jag pratade med en förut och hon hörde inte nånting av vad du sa, men hon hörde Ann-Charlotte jättebra. Du pratade lite nasalt. Men jag har hörapparat, titta, så jag hör allting alltid.

Jag hade grämt mig en del inför den här gudstjänsten. Det var länge sedan jag ledde nu och dessutom har jag under veckan lyssnat igenom en liknande gudstjänst jag ledde i våras. Det är ju sjukt jobbigt att lyssna på sin egen röst. Och veta att den kommer låta lika nasalt och konstigt alltid. Emil försöker övertala mig och säger att den är fin och skön och lyssna på.
Jag hade nästan börjat tro på honom...

Lyx och trend och blä.

I dag fick jag ett helt fantastiskt, exklusivt och livsomvälvande erbjudande från tidningen Hus & Hem. Åh, jag... äcklas så.
Visst är det kul att få tre nummer inredningstidning till priset av ett, och om det inte var för de här extragåvorna så skulle jag nog ha svårt att stå emot. Men när man erbjuds en lyxig sjal och ett trendigt halsband så överväger jag inte ens att skicka efter. De har skickat med lite bilder på hur man kan använda accessoarerna, den lyxiga sjalen är tuff till jackan, varm och mysig till kappan samt skön runt axlarna. Halsbandet är av det slaget att det går att använda både till jeans och fest.
Pust.
Varifrån får alla magasin, bokklubbar, underklädesbokklubbar och skönhetsproduktsklubbar sina lyxiga sjalar, trendiga halsband och måste ha-läppstift ifrån?
Och varför lockas vi så av ord som lyx och trend?
Så länge något sådant följer med en prenumeration kommer jag aldrig teckna någon. Det känns skönt för det är gratis vardagslycka.
Tänk att slippa en trenummersprenumeration, ett trendigt halsband och en lyxig sjal för bara 0 kronor!!