De är ju för ärliga, tanterna.

I dag ledde jag gudstjänsten. Frälsarkransgudstjänst. Ett annorlunda upplägg för de flesta men många kom fram och tackade efteråt och några stycken verkade verkligen ha uppskattat mötet. Det var roligt.
När vi stod vid cyklarna och precis skulle börja cykla hemmåt kom ytterligare en tant fram. Hon sa:
– Jag pratade med en förut och hon hörde inte nånting av vad du sa, men hon hörde Ann-Charlotte jättebra. Du pratade lite nasalt. Men jag har hörapparat, titta, så jag hör allting alltid.

Jag hade grämt mig en del inför den här gudstjänsten. Det var länge sedan jag ledde nu och dessutom har jag under veckan lyssnat igenom en liknande gudstjänst jag ledde i våras. Det är ju sjukt jobbigt att lyssna på sin egen röst. Och veta att den kommer låta lika nasalt och konstigt alltid. Emil försöker övertala mig och säger att den är fin och skön och lyssna på.
Jag hade nästan börjat tro på honom...