Uppmuntrad.

Jag önskar att jag kunde spotta ur mig fler texter här. Men det går trögt. Jag vill ju bara skriva när jag känner att jag har något flöde på något vis, men jag vill ha det lite oftare.
Ibland känns det som om det sitter ett helt gäng med ord inlåsta någonstans inom mig. De vill ju ut, men det är så svårt att hitta rätt dörr. Och när jag väl är där: vilken nyckel var det nu igen?

I helgen var jag hemma i församlingen där jag växte upp. I kapprummet innan vi gick in på gudstjänsten hälsade jag på Dora och Torsten. Dora och Torsten är farföräldrar till en av mina bästa vänner under gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur gamla de är, men de bär på så mycket livserfarenhet, kärlek och klokskap. Dora ser inte så bra, säger dom, så när jag kramade om henne frågade jag om hon såg vem jag var. Hon svarade inte på frågan, men det hon sa avslöjade att hon mycket väl visste. Efter att ha tagit reda på att jag läser teologi och gett mig några goda råd om att inte vara rädd för att tappa bort tron som så många andra utan bara vara mig själv, frågade hon det som jag just i det ögonblicket insåg att hon alltid frågar:
Skriver du?

Dora har uppmuntrat mig till att skriva i många år nu (uppmuntran är en av hennes stora gåvor och den delar hon gärna med andra). Under gymnasiet skrev jag en del i församlingsbladet samt ett fåtal artiklar i lokaltidningen och det verkar som om Dora lusläste de texterna.
Vi ses inte så ofta, jag och Dora, men som sagt: varje gång det händer påminner hon mig om mitt skrivande.
För en gångs skull kunde jag svara att jag visst skriver ibland.
Bra, sa hon, sluta aldrig skriva.

Och jag vill inte sluta skriva. Jag vill skriva mer.