Huvudet på spiken.

Läste kultursidorna i en upplaga av DN:s papperstidningar i dag (vet inte om det var dagens tidning) och hittade den här fantastikt roliga och klockrena artikeln, haha!

Nu är fastan ett faktum och jag funderar fortfarande på om det är rimligt att bloggfasta. Jag har, som ni säkert märkt, inga svårigheter att själv låta bli att skriva (om jag bara vill, det här är ett informativt undantag) men det är svårare att inte läsa andras stup i kvarten.
Eller så kanske jag ska fasta från att titt som tätt skumläsa dn.se och na.se och istället se Rapport en gång om dagen...
Ja, vi får se. Jag har i alla fall hittat en bok på bokrean som heter Bön med hela kroppen (har jag för mig). Den är skriven av en tysk katolik och verkar bra. Jag är väldigt inspirerad att läsa och lära i lagom dos just nu, trots att jag dagarna i ända (borde) plöjer kurslitteratur.
Jag har aldrig förr lagt så mycket vikt vid fastan men i år känns det spännande. Det här kan bli något bra.

Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
[Psalm 42:2]

Semlorna förde oss samman.

Jag är rädd att min blogg är alltför grinig och arg och i dag låg jag och funderade på om jag ska börja skriva bara bra saker. Inte för att undangömma dåligt, utanför att tydliggöra bra.
Jag skulle kunna fasta från argt nu när den snart börjar. Fastan alltså.

I dag möttes jag och Emil upp på café Fröken BroGrens på Karlslundsgatan. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag gick på kondis för att äta en semla på fettisdagen. Jag är dålig på att uppmärksamma nästan alla dagar som folk har bestämt har betydelse men på fettisdagen brukar det alltid komma en semla farandes, även om jag inte planerat det. Typ när jag gick på barnkören Sångfåglarna i Sunhults Allianskyrka så bakade vi (eller rättare sagt "fröknarna" bakade. Men de frågade oss om vi ville ha mandelmassa eller inte – det ville aldrig jag) som vi åt upp efter körövningen. Typ när jag var tonårsledare bakade vi semlor och det var florsocker överallt men jag fick iallafall i mig årets semla.

Men i dag var jag alltså på konditori och jag har nog aldrig förstått hur många människor som så till den milda grad går in för att köpa semla på semmeldagen, detta trots att man kan börja köpa dom redan på nyårsdagen.
Nåja. Fröken BroGrens var ett väldigt litet tjyffe. Så litet att jag först blev besviken över att de tipsande vännerna inte talat om det innan: hur skulle vi få plats? Det fanns fyra bord i olika storlekar. Först fick jag bordet för två men det var alldeles mitt i kön. Sedan gick mamman och barnen vid bordet för flera (mamman önskade mig en mysig stund men jag sa bara hejdå för jag hörde först så där efteråt vad hon sa). Sen kom Emil och jag gick och beställde. Då kom en man och en kvinna (pappa och dotter, åldersmässigt skulle de kunna vara min morfar och mamma) som också ville sitta där. De frågade om det gick bra och jag sa ja.
När jag sedan skulle hämta kaffe kom kvinnan och ville räcka mig lite disk som stått på bordet: Här får du, sa hon glatt och jag fattade inget. Sen fattade hon. Oj, förlåt! Du såg så trevlig ut, jag trodde du jobbade här!
Hursomhelst så fikade vi tillsammans alla fyra (varsin semla och en kopp kaffe. Det ingick förresten tretår: "Stanna länge!") och pratade och hade trevligt.
Vi, för varandra helt främmande – mer sånt!

Ps. Nu har jag ätit 2 ochenhalv semla i år, och Josefine vill ha i mig en till = 3 ochenhalv. Det svarsalternativet fanns inte med i Sändarens webbfråga. Ds.

Hur många semlor?

Jag är rädd för att jag börjar bli en nedtyngd och bitter människa. Min största skräck, ändå ligger det så nära till hands just i dag. Varför vet jag inte, jag är bara irriterad på allt levande som hör till människosläktet i dag. Det har ingen egentlig grund, det bara är så. Olika händelser och uttalanden spär på det och jag ältar allt i ensamhet. I hundra år.
Jag är irriterad på ungefär allt och alla i dag: gnälliga människor; tanter med rollator som tvärstannar mitt framför mig på cykelbanan så jag inte hinner över gatan förrän det är rött; människor som tycker fel och för mycket...
När jag ögnar igenom senaste numret av Sändaren och läser Webbfrågan börjar jag undra om människan inte fått väl mycket förtroende här i världen. Frågan är Hur många semlor kommer du äta i år? Kunde man inte komma på ett effektivare sätt för att övervinna klimatkriget, utrota hungern och frälsa världen eller få fler att surfa in på ens hemsida?
Ja, käremintid.

Men nu börjar jag lätta och bli på bättre humör här tror jag.
Jag har fått lite skolarbete gjort och den isande bitterheten börjar smälta.
Jag hörde att plusgrader väntas i veckan, förresten. Tänk om det blir vår snart!

Förtär mina avgudar!

Igår läste jag i en blogg att en bekant till mig köpt ytterligare ett par skor till sin samling. Nu närmar sig antalet fyrtio. Par. "Man kan aldrig ha för mycket skor!" tycker hon.
Eller kan man det? Blir det inte mycket att bära på färden, ett liv i efterföljelse? Jesus har inte ens någonstans att vila huvudet, till och med rävarna har lyor. Och när han sände ut lärjungarna skulle de typ inte ha med sig mer än ett par sandaler på fötterna.

En av kurserna jag läser heter Kyrkan i världen och förra veckans lektioner hade rubriken Kristen i konsumtionssamhället. Väldigt intressant, men så känsligt. Vi gör vad som helst för att rättfärdiga våra pengar:
"Pengar är inte något ont i sig själv, det är kärleken till pengar som är förgörande."
"Man kan ha hur mycket pengar som helst på banken, bara det inte är ens trygghet."
Kan pengar finnas till utan att man älskar dom? Varför har man pengar på banken om inte för trygghetens skull? Mina sitter i alla fall där "ifall om att..."
På Studentkårens årsmöte begärdes sluten omröstning vid en fråga om att skänka pengar eller ej. Eller snarare hur mycket eller lite pengar man tyckte att föreningen skulle skänka.
De ligger alldeles för nära våra hjärtan.
Det är tydligt.

Upplys mitt inre
avslöja mina lögner
förtär mina avgudar
fördriv rädslans demoner
läk mina sår
led mig till Fadern
Amen. Kom Herre Jesus!
[Ur Magnus Malms Fotspår i glastrappan]

Brevlådor.

På väg hem från skolan i dag cyklade jag förbi en mamma och en liten pojke som tömde brevlådan. Ni vet en sådan där svart med lås på, stor som... ett halvt elskåp. Och igår läste jag ett par artiklar i senaste numret av Trots Allt. Båda berörde ord som rädsla och tillit och i dag när jag passerade den här brevlådan och tittade på de här människorna såg jag det: rädslan som de här brevlådorna på något sätt är en symbol av.

För ett par veckor sedan läste jag i Örebroar'n om en postcykel full av post som blivit stulen i ett bostadsområde. Tänk att det inte händer oftare, det är ju lätt som en plätt att stjäla lite post! Varje villa har ju en brevlåda och inte alla har lås. Det är ju bara att öppna och ta vad man vill ha, eller kanske bara för att man vill förstöra (det finns ju tyvärr de som har det som livsmål).
De flesta människor litar helt och fullt på omgivningen och behåller sin gröna plastbrevlåda, eller för den delen – de som vågar ha sin brevlåda brevid hundratals andra, som i sommarstudsområden.

I ett av de nyare områden i staden jag kommer ifrån (det med stora spektakel till hus, alla med sjöutsikt och vissa med egen brygga) har alla varsitt elskåp som brevlåda. Störtlöjligt, tycker jag! Är de så viktiga att de måste ha en låda där det rymms post för minst en vecka (får de så mycket post på en dag, eller är de allt som oftast bortresta från sitt nya drömbygge?) som är så mycket hemligare och viktigare än andras? Jag har tänkt att det kanske är en maktmarkör. Tills i dag, som sagt.
Någonstans nyligen läste jag om att svenskarna ansöker om att få bygga murar i allt större utsträckning. Det är för sorgligt!
En mur och ett elskåp – det kan omöjligt vara tecken på makt och status. Snarare brist på tillit.

Själv önskar jag mig en brevlåda likt den gamla skrotiga gula som Wågenbergs har.

Och jag som trodde de bara åt Nutella i Norge!

Sedan fyra, fem år tillbaka har jag varit säker som berget på att norrmännen i stort sett alltid äter Nutella på sina mackor (och att de äter mackor jämt). Men i dag, på lunchen, när jag satt mittemot en livs levanade norrman, fick jag höra att de visserligen alltid äter mackor, men att de har värsta smörgåsbordet med räksallad och kalkon, och sill och grejer, och att Nutella är så gott som bannlyst, i alla fall i barnfamiljer (förutom när de åker på semester). Öyvind sa att han blivit besviken när han i Sverige kom till ett "dukat" bord med bara en ost och en gurka som pålägg, alternativt marmelad.
Ja, så kan det va.
Norge verkar vara ett bra land. Det är min nya opinion.

De är ju för ärliga, tanterna.

I dag ledde jag gudstjänsten. Frälsarkransgudstjänst. Ett annorlunda upplägg för de flesta men många kom fram och tackade efteråt och några stycken verkade verkligen ha uppskattat mötet. Det var roligt.
När vi stod vid cyklarna och precis skulle börja cykla hemmåt kom ytterligare en tant fram. Hon sa:
– Jag pratade med en förut och hon hörde inte nånting av vad du sa, men hon hörde Ann-Charlotte jättebra. Du pratade lite nasalt. Men jag har hörapparat, titta, så jag hör allting alltid.

Jag hade grämt mig en del inför den här gudstjänsten. Det var länge sedan jag ledde nu och dessutom har jag under veckan lyssnat igenom en liknande gudstjänst jag ledde i våras. Det är ju sjukt jobbigt att lyssna på sin egen röst. Och veta att den kommer låta lika nasalt och konstigt alltid. Emil försöker övertala mig och säger att den är fin och skön och lyssna på.
Jag hade nästan börjat tro på honom...

Lyx och trend och blä.

I dag fick jag ett helt fantastiskt, exklusivt och livsomvälvande erbjudande från tidningen Hus & Hem. Åh, jag... äcklas så.
Visst är det kul att få tre nummer inredningstidning till priset av ett, och om det inte var för de här extragåvorna så skulle jag nog ha svårt att stå emot. Men när man erbjuds en lyxig sjal och ett trendigt halsband så överväger jag inte ens att skicka efter. De har skickat med lite bilder på hur man kan använda accessoarerna, den lyxiga sjalen är tuff till jackan, varm och mysig till kappan samt skön runt axlarna. Halsbandet är av det slaget att det går att använda både till jeans och fest.
Pust.
Varifrån får alla magasin, bokklubbar, underklädesbokklubbar och skönhetsproduktsklubbar sina lyxiga sjalar, trendiga halsband och måste ha-läppstift ifrån?
Och varför lockas vi så av ord som lyx och trend?
Så länge något sådant följer med en prenumeration kommer jag aldrig teckna någon. Det känns skönt för det är gratis vardagslycka.
Tänk att slippa en trenummersprenumeration, ett trendigt halsband och en lyxig sjal för bara 0 kronor!!

Befrielse.

Psalm 24 – Av David, en psalm.
Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. Han får välsignelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Amen.

"Vet du vad det bästa är? Leksaker från BR."

I dag läser jag Vill ha mer av Katarina Bjärvall. Det är som att se en dålig/otäck/olustig film – den liksom sätter sig i kroppen och i sinnet, på något vis. På ett dåligt vis. Särskilt med tanke på att det inte är en dålig, olustig film utan dagens krassa verklighet. Jag mår illa och blir alldeles yr.
Boken handlar om barn, tid och konsumtion. Om hur föräldrar shoppar som galningar till sina barn för att liksom vänja sig vid föräldrarollen. Jobbar som galningar för att kunna shoppa som galningar och blir galna föräldrar till galna stackars barn som blir tonåringar innan de börjar skolan. Helt galet. Den handlar också om företagens knep för att kringgå förbudet mot reklam riktad till barn under sex år, och om att föräldrar av någon anledning behöver överträffa varandra i antalet färgsprakande muffins på bratz-tallrikar, matchande inbjudningskort, discomusik och kläder på sina sexåringar (och säkert mycket mer, men jag har bara läst några kapitel...).
Företagen äger oss – alltifrån blöjproducenterna till elkedjorna.

Hur kommer man undan det här själv? Trots att jag är relativt medveten om detta, och reagerar med avsmak på treåringars egna rum som är fyllda med leksaker intill bristningsgränsen, kommer ju mina framtida barn ha vänner som får allt det där och själva önska sig samma saker. Hur gör jag då? Vad säger man så barnen förstår, får behålla sina kompisar och trivas med sin familj? Hur orkar man stå emot? Hur gör man?

Hur gör man?

Desperation.

Hittade det här i Joppes gästbok på flow (ja, man måste ju snoka lite för att få reda på vad som händer nu för tiden. Alla gör det.) och kan nästan inte sluta skratta.

per-bert P17 9 okt 21:31
Käre johan-petter!
hör av dig vi saknar dig!
skicka bilder gärna!
(Mamma skriver!)

En ganska luddig text om mening.

Ikväll såg jag och Emil ett avsnitt av Annas eviga på svtplay. Vad är meningen med alltihop? var temat.
Under programmets gång funderade jag på en sak: kan och ska var och en hitta en mening med livet?

För mig är det skillnad på att säga att man letar efter meningen med livet och att säga att man vill hitta en mening med livet. Det sistnämnde betyder för mig att liksom uppfinna en mening med livet. Som om alla liv skulle finnas till av olika orsaker som man kan bestämma lite som man vill.

Så tror inte jag.
Jag tror att alla liv har en mening som finns innan vi själva kan tänka tanken på meningar av olika slag.
Jag tror vi kan ha olika prioriteringar, intressen, mål och mönster i livet, men jag tror alla finns till av en och samma mening.
Jag tror man kan (och bör) gå på upptäcksfärd efter meningen, men jag tror inte man kan stänga in sig i ett laboratorium för att komma på en mening.

För mig känns det väldigt trångsynt och smått på något sätt, att alla skulle kunna hitta på varsin mening till sina liv. Och så finns det de som tycker att jag är trångsynt, för att jag tror att meningen med livet är den samme för alla människor. Det som är så storslaget!
Är det inte konstigt?!

Vill och vill...

Det är lite just nu som jag är så frågande till som ovanstående fras.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett om hjälp i dag, men jag har i alla fall noterat att varje gång har jag fått något liknande till svar. På skoj, förstås. Men var är det roliga? Är det så nära humor en bunt teologiestuderande kan sträcka sig? Det känns bara drygt, och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Jag blir mest... tyst. Det är ju lite skojfriskt en gång, eller det första året någon kör med det. Men nu har det snart gått 23 år (om 17 dagar) och det är inte roligt.
Kan man inte bara hjälpa?
Kan man inte komma på något bättre sätt att få kontakt/känna samhörighet/skoja till det/skydda sin integritet eller vad det nu är man vill med kommentaren?

Det här är en pytteliten sak att uppröras av, jag vet, men det är ändå något som gör så mycket för klimatet. Det är ingen blir ingen genomgod atmosfär (om vi nu ska fortsätta på tema väder&vind).
Mer kärlek bland folket, tycker jag! Det är ju till och med jul och allt...

Älskade Fredde.

Vid den här tiden för ett år sedan hade du bara ett par timmar kvar i livet.
Visste du om det?
För jag hade ingen aning. Emil och jag satt hos Johan och spelade spel. Dagen efter var det julmarknad. Men då var du redan borta.
Det blev en mörk adventstid men minnet av dig är ljust och jag bevarar det med tacksamhet.

I dag ska jag på vernisage.

"Det är typiskt för poesin, och för all konst, att den appellerar till läsarens eller betraktarens kreativitet. En dikt är ingen traktat där tankarna är färdigtänkta och fått sin slutgiltiga formulering. En dikt öppnar en dörr, ofta flera dörrar samtidigt, och läsaren bestämmer själv vilken väg han väljer och hur långt han vill gå på den. Det är bland annat denna kombination av ledning och frihet som gör att man trivs i poesins land. Man känner sig respekterad och tagen på allvar. Man får själv tänka och tolka och associera, själv vara medskapare."

Wilfrid Stinissen i Ordet är dig nära.

Det ska bli spännande.

Ugnen är bäst – ingen protest!

En nyupptäckt favorit: en god fiskgratäng (fast utan ost över)

• i botten av formen: hackad lök, det funkar som smörj säger farmor
• lite fisk (sej, hoki eller lax, typ.)
• några droppar pressad citron, kanske
• salt
• och skjuts in i ugnen, på 225 grader!
• blanda lite vispad grädde och crème fraiche (eller bara cf) i en skål
• pressa lite vitlök
• tärna tomater
• häll i en dutt soja
• och lite sambal oelek
• och mycket färskfrusen örtagårdskrydda
• och lite salt och peppar
• (idag tog jag i lite sweet chilisås också)
• häll röran över fisken som stått i ugnen en stund och ställ in en stund till(en halvtimma vill fisken vara i ugnen allt som allt)
• Servera med basmatiris!
  

Fy vad gott!

Jorden runt.

På gudstjänsten i förmiddags var det ett gäng karener som sjöng och berättade om Burma. Efteråt hjälpte jag irakiska Elias med svenskläxan och därefter åt vi lunch tillsammans med John från Uganda. Nu sitter jag i min fåtölj med Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar i knäet.

I dag har jag varit i Burma, Irak, Uganda och Afganistan.
Var har du varit?

Varför går inte människor i ide?

Fram till igår har jag fashinerats av cykeln. Vilken uppfinning! Nästan varje dag på väg till skolan har jag tänkt på att cykeln måste vara den bästa uppfinningen i världen.
Sen kom snön. Och framför allt kylan. Och halkan. Nu har uppfinningar som raggsockar, utanpåbyxor, vetekuddar att värma i micron (vår gick förresten sönder i dag), lektionsfria dagar och andra saker som skyddar mig från kylan hamnat högt upp på listan. Högre upp en cykeln. Etta. Alla saker som gör mig varm delar första plats. Cykeln gör mig inte varm.

Nu kom jag på att jag har ett duntäcke, halleluja! Men var är det?

Dagens ord: fenomen.

Jag skulle kunna uppröras och skriva om fenomenet Blondinbella som jag upptäckte igår (tack och lov, först igår). Hon har liksom blivit hela Sveriges alltiallo-rådgivare. Det känns inte helt okej att folk tycker det är normalt att komma med alla sina frågor till en som fortfarande går på gymnasiet (Hur skriver man ett bra CV och hur får man jobb? Hur ska jag göra för att orka börja träna? Vad ska jag köpa för byxor om jag vill se smal ut? När är en rimlig ålder att skaffa barn?).

Jag skulle också kunna uppröras av fenoment yta. En väninna (det är kul att skriva väninna, men jag skulle aldrig kunna säga det högt.) berättade om ett typ Gomorron Sverige-program hon sett som handlade om en tidningsredaktion där alla hade skönhetsopererat sig lagom till utgivningen av ett nummer med temat Yta och där en av hjältarna slog fast att skönhetsoperationer inte alls handlar om yta: "Jag är fortfarande samma person inuti som jag var innan!" (Jag dör av skratt, gör inte du det också, Matilda? Fast samtidigt är det ju sorgligt...)

En annan sak som jag skulle kunna uppröras av är fenoment Allt om barn. Jag skumläser DN.se varje dag och där lägger Allt om barn sina blänkare med rubriker som "Så gör du för att lita på din tonåring – tips och råd", "Läkaren: Ljud blir högre för barn än för vuxna", "Därför sliter barnen upp klapparna på julafton" (Den artikeln handlar om en seriös forskning i ämnet), "9 tips – så får du ekonomiska barn", "Så tolkar du bebisens bajs", "Trappor hemma – så skyddar du barnen". Om det verkligen finns behov av en sådan nättidning så blir jag mörkrädd: hur inkompetent och blåst får man vara som förälder?

Ja, såna där saker och mycket annat skulle jag kunna uppröras över i min blogg. Men vill man ha en sån blogg. En arg blogg. Hurdan blogg vill jag ha? Varför?

Varför bloggar/bloggar inte du?

Lekis.

Eller femårsgrupp och sexårsgrupp, som det hette när jag var i den åldern. Vi gick tre dagar i veckan i två år.
Jag har ett par tydliga minnen från Lekis:

1. att vi fick lära oss knyta skorna – vi fick varsin "sko" i papper som fröken satt fast ett garnsnöre i. När vi hade knyta skorna-lektion satt vi i Kuddrummet. När vi var klara satte fröken upp "skorna" på väggen med kladd.
2. att vi fick lära oss hur man ger någon en sax – jag ska hålla i bladen, så att den jag ger saxen till kan ta emot den i handtagen.

Vad gjorde du på Lekis?