Brevlådor.

På väg hem från skolan i dag cyklade jag förbi en mamma och en liten pojke som tömde brevlådan. Ni vet en sådan där svart med lås på, stor som... ett halvt elskåp. Och igår läste jag ett par artiklar i senaste numret av Trots Allt. Båda berörde ord som rädsla och tillit och i dag när jag passerade den här brevlådan och tittade på de här människorna såg jag det: rädslan som de här brevlådorna på något sätt är en symbol av.

För ett par veckor sedan läste jag i Örebroar'n om en postcykel full av post som blivit stulen i ett bostadsområde. Tänk att det inte händer oftare, det är ju lätt som en plätt att stjäla lite post! Varje villa har ju en brevlåda och inte alla har lås. Det är ju bara att öppna och ta vad man vill ha, eller kanske bara för att man vill förstöra (det finns ju tyvärr de som har det som livsmål).
De flesta människor litar helt och fullt på omgivningen och behåller sin gröna plastbrevlåda, eller för den delen – de som vågar ha sin brevlåda brevid hundratals andra, som i sommarstudsområden.

I ett av de nyare områden i staden jag kommer ifrån (det med stora spektakel till hus, alla med sjöutsikt och vissa med egen brygga) har alla varsitt elskåp som brevlåda. Störtlöjligt, tycker jag! Är de så viktiga att de måste ha en låda där det rymms post för minst en vecka (får de så mycket post på en dag, eller är de allt som oftast bortresta från sitt nya drömbygge?) som är så mycket hemligare och viktigare än andras? Jag har tänkt att det kanske är en maktmarkör. Tills i dag, som sagt.
Någonstans nyligen läste jag om att svenskarna ansöker om att få bygga murar i allt större utsträckning. Det är för sorgligt!
En mur och ett elskåp – det kan omöjligt vara tecken på makt och status. Snarare brist på tillit.

Själv önskar jag mig en brevlåda likt den gamla skrotiga gula som Wågenbergs har.

Och jag som trodde de bara åt Nutella i Norge!

Sedan fyra, fem år tillbaka har jag varit säker som berget på att norrmännen i stort sett alltid äter Nutella på sina mackor (och att de äter mackor jämt). Men i dag, på lunchen, när jag satt mittemot en livs levanade norrman, fick jag höra att de visserligen alltid äter mackor, men att de har värsta smörgåsbordet med räksallad och kalkon, och sill och grejer, och att Nutella är så gott som bannlyst, i alla fall i barnfamiljer (förutom när de åker på semester). Öyvind sa att han blivit besviken när han i Sverige kom till ett "dukat" bord med bara en ost och en gurka som pålägg, alternativt marmelad.
Ja, så kan det va.
Norge verkar vara ett bra land. Det är min nya opinion.

De är ju för ärliga, tanterna.

I dag ledde jag gudstjänsten. Frälsarkransgudstjänst. Ett annorlunda upplägg för de flesta men många kom fram och tackade efteråt och några stycken verkade verkligen ha uppskattat mötet. Det var roligt.
När vi stod vid cyklarna och precis skulle börja cykla hemmåt kom ytterligare en tant fram. Hon sa:
– Jag pratade med en förut och hon hörde inte nånting av vad du sa, men hon hörde Ann-Charlotte jättebra. Du pratade lite nasalt. Men jag har hörapparat, titta, så jag hör allting alltid.

Jag hade grämt mig en del inför den här gudstjänsten. Det var länge sedan jag ledde nu och dessutom har jag under veckan lyssnat igenom en liknande gudstjänst jag ledde i våras. Det är ju sjukt jobbigt att lyssna på sin egen röst. Och veta att den kommer låta lika nasalt och konstigt alltid. Emil försöker övertala mig och säger att den är fin och skön och lyssna på.
Jag hade nästan börjat tro på honom...

Lyx och trend och blä.

I dag fick jag ett helt fantastiskt, exklusivt och livsomvälvande erbjudande från tidningen Hus & Hem. Åh, jag... äcklas så.
Visst är det kul att få tre nummer inredningstidning till priset av ett, och om det inte var för de här extragåvorna så skulle jag nog ha svårt att stå emot. Men när man erbjuds en lyxig sjal och ett trendigt halsband så överväger jag inte ens att skicka efter. De har skickat med lite bilder på hur man kan använda accessoarerna, den lyxiga sjalen är tuff till jackan, varm och mysig till kappan samt skön runt axlarna. Halsbandet är av det slaget att det går att använda både till jeans och fest.
Pust.
Varifrån får alla magasin, bokklubbar, underklädesbokklubbar och skönhetsproduktsklubbar sina lyxiga sjalar, trendiga halsband och måste ha-läppstift ifrån?
Och varför lockas vi så av ord som lyx och trend?
Så länge något sådant följer med en prenumeration kommer jag aldrig teckna någon. Det känns skönt för det är gratis vardagslycka.
Tänk att slippa en trenummersprenumeration, ett trendigt halsband och en lyxig sjal för bara 0 kronor!!