I dalen mörk, på solig höjd

Ny blogg.

2011-11-04T16:07:00.000+01:00

Välkommen att följa mig här istället!

Som en vanlig torsdag

2010-09-30T21:03:00.017+02:00

Ett långsamt farväl, eller två.

2009-05-29T22:12:00.002+02:00

Jag "fuskar" och kollar bloggar på en fredag. Det är för att jag flyttar i morgon och inte har Internet på några dagar. Visserligen har jag inte infört ett måste på att kolla bloggar på söndagar, men jag behövde en paus (till) i packandet. Jag har packat lite nu och lite då i en månad (väldigt smart, tycker jag!) men det tar ändå aldrig slut. Det är konstigt att ALLT ska ner. Till och med knivarna mellan spisen och diskbänken. Och skärbrädorna. Och grytunderläggen. Och schampot och duschdraperiet. Och alla kläder. Till och med galjarna. Alla himla papper ska sparas och ner i kartong (in i pärm om det är såna papper) eller slängas. Men allt behöver ju tjyven göras. Och samtidigt kan man inte packa ner allt nu när man ändå är igång. Tandborsten envisas med att vara kvar till i morgon, liksom sängkläderna. Pust.

Jag antar att det inte är många av er (för ni finns väl?) som förväntar er täta uppdateringar längre och kanske kommer inte detta som en chock...

Jag lägger nog ner det här nu.

Bloggen blev nog inte som jag tänkt mig. Jag ville ju skriva, för det tycker Dora. Men jag ville egentligen inte skriva "I dag har jag packat" eller "Igår var en vän på besök" eller "I morgon ska vi grilla" men det har alltför ofta blivit så känner jag.

Jag kan ju egentligen inte skriva om mitt liv, men jag ville inte att det här skulle vara ett medium för att komma åt det senaste i mitt liv på det viset. Jag ville ju bara skriva. Lära mig skriva. Testa att skriva.

Jag kanske ska köpa mig en fin anteckningsbok i stället. Eller börja använda någon av dem jag redan har.

Kanske kommer jag tillbaka till bloggvärlden (gud, använde jag just det ordet?) men nu ska jag pausa på obestämd framtid.

Nu packas visst brödrosten upp igen därute i köket. Kvällsmat på G.

Hejdå!

2009-05-24T12:15:00.003+02:00

Att bara läsa bloggar på söndagar går så himla bra nu!
Kanske blir det väl andäktigt, just på en söndag, att strosarunt i gudsförgätna Internet men det är ok.

Jakten på lycka.

2009-05-10T10:34:00.003+02:00

På vår toa ligger "Sverigies största styling-magasin". De svarar på alla mina vanligaste hårfrågor och ger de trendigaste trendtipsen för ett rätt look.
Linda, 25, undrar hur man på ett säkert sätt fäster clipin-extensions (det är, vad jag förstår, någon form av löshår) varpå redaktionen börjar med att bekräfta hur rätt hon är som planerar bära clipin-extensions:
Clipin-extensions är ett utmärkt val för en glamourös och lyckad kväll ute på stan...

Någon gång på högstadiet hade jag en sliga löshår. Blått. Jag har svårt att komma ihåg hur lycklig jag var när jag bar den jämfört med andra kvällar.
Jag har i allmänhet ganska svårt att se sambandet mellan lyckade hårdagar och lyckade dagar under mina dryga tjugo år. Men det är klart, jag har aldrig tänkt på att de skulle vara beroende av varandra...
En sak vet jag: både igår och i dag har jag varit fin i och väldigt nöjd med mitt hår. Men jag vet inte om gårdagens sex timmars sängliggande med nästäppa och halsont, samt dagens otroliga snuva är tecken på lycka?
Man borde kanske leta reda på den där blå slingan snart...

Till Gustaf...

2009-04-26T19:41:00.004+02:00

... och andra saftsugna.
Här är ett enkelt recept på löjligt god citron saft:

3 citroner
2 himla kilo socker
2 msk citronsyra (finns vid kryddorna i affären)
2 liter kokande vatten

Tvätta citronerna och skala av skalet med potatisskalare.
Skär bort allt det vita och släng.
Skiva det som blir kvar av citronerna.
Lägg skalet och fruktköttet i en stor gryta/skål/bunke och blanda med sockret och syran.
Häll över det varma vattnet och rör om.
Låt stå med lock i ett dygn. Rör om då och då och lukta mycket för det doftar hur gott som helst.
Sila och häll upp på flaskor.

När du sedan vill ha ett glas: häll i en ganska stor del saft med en bra bit större del vatten.
Mmm!

nittonde.

2009-04-19T22:05:00.002+02:00

Jag ska lära mig baka bröd. Jag vill bli så där bra att man kan slänga i lite saker och så blir det bra ändå. Och veta hur mycket man ska knåda och hur degen ska se ut. När det behövs knådas mera och när man ska ha i mer mjöl. När man är så där lugn som när man gör köttfärssås eller något annat som bara är att göra liksom.
I dag bakade jag frallor och trots att jag ett tag var på väg att slänga hela degen blev de ganska bra. Inte så fina, men inte så dumma som jag misstänkte.

I dag köpte jag äntligen en sprayflaska till blommorna (och planterade om min stackars... gröna växt som länge velat ha en större kruka).
Nu ikväll gick sprayflaskan sönder. Det var tråkigt.

Annat i dag:
Kladdkaka på kyrkfikat
Lunch hos Emil med en ny kille i församlingen
Promenad med Matilda, Emil och Isak förbi vårt blivande hem och en rundtur i Lundby. Det kan man kalla "Svensson, Svensson-kvarter" om något!
Slösurfande som egentligen är förbjudet för mig, så nu stänger jag av.

gonatt.

Olika saker.

2009-04-03T23:03:00.006+02:00

Vi har en bild hemma någonstans från när vi är små och påskkärringar. Ganska många är vi. Och väldigt fina. Tror det är Elisabeth på Fritids som tagit den. Eller Maggan, dagmamma och barnkörledare.
Här är en färskare bild.
Ikväll hade vi maskerad på tonår och nu sitter jag hemma och är ganska trött. Erica och Matilda skrattar åt mig. Jag skrattar åt dom. De ser på Doktor Quinn. Hon har just räddat en man från kvicksilverförgiftning tror jag det var. Om du drabbas av något liknande ska du äta pulveriserat kol. Det är viktigt att du äter det. Säger doktor Quinn.

Earth hour.

2009-03-28T22:20:00.003+01:00

källa: www.svt.se

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

2009-03-18T19:10:00.003+01:00

Det här är en fantastisk dag på många sätt, tack gode Gud, som började med min första bön om sommarjobb och bostad på länge. Jag tror inte att Gud sitter på en speciell lägenhet för just mig och Emil, eller ett endaste sommarjobb som skulle vara det enda rätta att ta/få. Men jag tror ändå att det är viktigt att förtrösta på Gud, ge honom sina tankar och bekymmer, ja, hela livet. Varje dag. I dag gav jag mina strävanden till Gud.
Och i dag har Emil och jag varit på visning på en lägenhet en gata bort. Vi är nummer sex i kön och jag tror inte vi får den, men det inger ändå hopp att få gå på visning. Och när vi satt och åt lunch ringde chefen från ett av de ställen jag sökt sommarjobb på och ville träffa mig.
Gud är så god.
Gud är så god.
Gud är så god!
På måndag gäller det. Och jag har ovanligt bra självförtroende i dag – varför skulle de inte vilja anställa mig? Jag är nog ganska duktig och trevlig och sånt där...

På tal om självförtroende... i dag skriver jag ett PM baserat på fältstudierna i Göteborg. Jag är inte så bra på att skriva PM tror jag. Jag är för bra! Ja, jag är för bra. Jag inser det nu när jag sitter och skriver. Visst får ett PM vara ganska löst hållet rent språkmässigt, men det här börjar mer likna ett reportage med känslor och lukter och intryck på flera olika plan. Lite väl innehållsrikt för att vara ett PM.
Så samtidigt som jag sitter och funderar på hur jag ska skriva ett bra PM så tänker jag på hur jag ska använda min skrivargåva. Är det dumt att bli tandsköterska? Men vad ska jag bli annars? Jag längtar inte efter att bli journalist, fy sjutton. Men man kan kanske inte leva på lite krönikor här och lite hobbyreportage där?
Ja, jösses.
Och så känns det så märkligt att gå runt och tycka så mycket om sig själv som jag gör i dag. Men det borde väl inte alls vara konstigt egentligen. Älska din nästa som dig själv.

Och mitt i alla skrivar-, inrednings- (ja, för jag tänker redan på hur vi skulle möblera i den där lägenheten) och sommarjobbstankar funderar jag på att gå ner på halvtid nu i nästa block.
Men jag vet inte, jag. Imorn kommer Josefine hit, då ska jag fråga henne.

Som yra höns.

2009-03-09T18:35:00.004+01:00

Underbaraclara hade för ett par veckor sedan en jättebra post om ekologisk mat och mängder av kommentarer. I stort sett alla var positiva och skrev om sina egna ekovanor. Gott och uppmuntrande.
Men en sak gjorde mig lite fundersam:
En hel drös framhöll vikten av att åtminstone köpa ekologiska ägg.

Är det inte märkligt att vi har lättare att identifiera oss med svenska höns än med sydamerikanska människor som får skador för livet av besprutningsmedlet på kakaoplantagen?

Sadrak, Mesek, Aved-nego –in i heta elden stego.

2009-03-06T18:20:00.002+01:00

I dag har här mind mapats. Än så länge hälften av profetböckerna men hela GT ska pluggas in till tentan nästa måndag.
Det kommer nog bli svårt.
Då är det bra med små ramsor och dylikt. Den ovan har Per lärt mig. En gammal söndagsskole-ramsa tydligen.
Men just Daniels vänners namn kunde jag redan.
Och antagligen är det inte ens en fråga på tentan...

Huvudet på spiken.

2009-02-27T23:51:00.005+01:00

Läste kultursidorna i en upplaga av DN:s papperstidningar i dag (vet inte om det var dagens tidning) och hittade den här fantastikt roliga och klockrena artikeln, haha!

Nu är fastan ett faktum och jag funderar fortfarande på om det är rimligt att bloggfasta. Jag har, som ni säkert märkt, inga svårigheter att själv låta bli att skriva (om jag bara vill, det här är ett informativt undantag) men det är svårare att inte läsa andras stup i kvarten.
Eller så kanske jag ska fasta från att titt som tätt skumläsa dn.se och na.se och istället se Rapport en gång om dagen...
Ja, vi får se. Jag har i alla fall hittat en bok på bokrean som heter Bön med hela kroppen (har jag för mig). Den är skriven av en tysk katolik och verkar bra. Jag är väldigt inspirerad att läsa och lära i lagom dos just nu, trots att jag dagarna i ända (borde) plöjer kurslitteratur.
Jag har aldrig förr lagt så mycket vikt vid fastan men i år känns det spännande. Det här kan bli något bra.

Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
[Psalm 42:2]

Semlorna förde oss samman.

2009-02-24T23:18:00.005+01:00

Jag är rädd att min blogg är alltför grinig och arg och i dag låg jag och funderade på om jag ska börja skriva bara bra saker. Inte för att undangömma dåligt, utanför att tydliggöra bra.
Jag skulle kunna fasta från argt nu när den snart börjar. Fastan alltså.

I dag möttes jag och Emil upp på café Fröken BroGrens på Karlslundsgatan. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag gick på kondis för att äta en semla på fettisdagen. Jag är dålig på att uppmärksamma nästan alla dagar som folk har bestämt har betydelse men på fettisdagen brukar det alltid komma en semla farandes, även om jag inte planerat det. Typ när jag gick på barnkören Sångfåglarna i Sunhults Allianskyrka så bakade vi (eller rättare sagt "fröknarna" bakade. Men de frågade oss om vi ville ha mandelmassa eller inte – det ville aldrig jag) som vi åt upp efter körövningen. Typ när jag var tonårsledare bakade vi semlor och det var florsocker överallt men jag fick iallafall i mig årets semla.

Men i dag var jag alltså på konditori och jag har nog aldrig förstått hur många människor som så till den milda grad går in för att köpa semla på semmeldagen, detta trots att man kan börja köpa dom redan på nyårsdagen.
Nåja. Fröken BroGrens var ett väldigt litet tjyffe. Så litet att jag först blev besviken över att de tipsande vännerna inte talat om det innan: hur skulle vi få plats? Det fanns fyra bord i olika storlekar. Först fick jag bordet för två men det var alldeles mitt i kön. Sedan gick mamman och barnen vid bordet för flera (mamman önskade mig en mysig stund men jag sa bara hejdå för jag hörde först så där efteråt vad hon sa). Sen kom Emil och jag gick och beställde. Då kom en man och en kvinna (pappa och dotter, åldersmässigt skulle de kunna vara min morfar och mamma) som också ville sitta där. De frågade om det gick bra och jag sa ja.
När jag sedan skulle hämta kaffe kom kvinnan och ville räcka mig lite disk som stått på bordet: Här får du, sa hon glatt och jag fattade inget. Sen fattade hon. Oj, förlåt! Du såg så trevlig ut, jag trodde du jobbade här!
Hursomhelst så fikade vi tillsammans alla fyra (varsin semla och en kopp kaffe. Det ingick förresten tretår: "Stanna länge!") och pratade och hade trevligt.
Vi, för varandra helt främmande – mer sånt!

Ps. Nu har jag ätit 2 ochenhalv semla i år, och Josefine vill ha i mig en till = 3 ochenhalv. Det svarsalternativet fanns inte med i Sändarens webbfråga. Ds.

Hur många semlor?

2009-02-23T16:38:00.004+01:00

Jag är rädd för att jag börjar bli en nedtyngd och bitter människa. Min största skräck, ändå ligger det så nära till hands just i dag. Varför vet jag inte, jag är bara irriterad på allt levande som hör till människosläktet i dag. Det har ingen egentlig grund, det bara är så. Olika händelser och uttalanden spär på det och jag ältar allt i ensamhet. I hundra år.
Jag är irriterad på ungefär allt och alla i dag: gnälliga människor; tanter med rollator som tvärstannar mitt framför mig på cykelbanan så jag inte hinner över gatan förrän det är rött; människor som tycker fel och för mycket...
När jag ögnar igenom senaste numret av Sändaren och läser Webbfrågan börjar jag undra om människan inte fått väl mycket förtroende här i världen. Frågan är Hur många semlor kommer du äta i år? Kunde man inte komma på ett effektivare sätt för att övervinna klimatkriget, utrota hungern och frälsa världen eller få fler att surfa in på ens hemsida?
Ja, käremintid.

Men nu börjar jag lätta och bli på bättre humör här tror jag.
Jag har fått lite skolarbete gjort och den isande bitterheten börjar smälta.
Jag hörde att plusgrader väntas i veckan, förresten. Tänk om det blir vår snart!

Förtär mina avgudar!

2009-02-04T11:41:00.005+01:00

Igår läste jag i en blogg att en bekant till mig köpt ytterligare ett par skor till sin samling. Nu närmar sig antalet fyrtio. Par. "Man kan aldrig ha för mycket skor!" tycker hon.
Eller kan man det? Blir det inte mycket att bära på färden, ett liv i efterföljelse? Jesus har inte ens någonstans att vila huvudet, till och med rävarna har lyor. Och när han sände ut lärjungarna skulle de typ inte ha med sig mer än ett par sandaler på fötterna.

En av kurserna jag läser heter Kyrkan i världen och förra veckans lektioner hade rubriken Kristen i konsumtionssamhället. Väldigt intressant, men så känsligt. Vi gör vad som helst för att rättfärdiga våra pengar:
"Pengar är inte något ont i sig själv, det är kärleken till pengar som är förgörande."
"Man kan ha hur mycket pengar som helst på banken, bara det inte är ens trygghet."
Kan pengar finnas till utan att man älskar dom? Varför har man pengar på banken om inte för trygghetens skull? Mina sitter i alla fall där "ifall om att..."
På Studentkårens årsmöte begärdes sluten omröstning vid en fråga om att skänka pengar eller ej. Eller snarare hur mycket eller lite pengar man tyckte att föreningen skulle skänka.
De ligger alldeles för nära våra hjärtan.
Det är tydligt.

Upplys mitt inre
avslöja mina lögner
förtär mina avgudar
fördriv rädslans demoner
läk mina sår
led mig till Fadern
Amen. Kom Herre Jesus!
[Ur Magnus Malms Fotspår i glastrappan]

Brevlådor.

2009-01-23T16:25:00.005+01:00

På väg hem från skolan i dag cyklade jag förbi en mamma och en liten pojke som tömde brevlådan. Ni vet en sådan där svart med lås på, stor som... ett halvt elskåp. Och igår läste jag ett par artiklar i senaste numret av Trots Allt. Båda berörde ord som rädsla och tillit och i dag när jag passerade den här brevlådan och tittade på de här människorna såg jag det: rädslan som de här brevlådorna på något sätt är en symbol av.

För ett par veckor sedan läste jag i Örebroar'n om en postcykel full av post som blivit stulen i ett bostadsområde. Tänk att det inte händer oftare, det är ju lätt som en plätt att stjäla lite post! Varje villa har ju en brevlåda och inte alla har lås. Det är ju bara att öppna och ta vad man vill ha, eller kanske bara för att man vill förstöra (det finns ju tyvärr de som har det som livsmål).
De flesta människor litar helt och fullt på omgivningen och behåller sin gröna plastbrevlåda, eller för den delen – de som vågar ha sin brevlåda brevid hundratals andra, som i sommarstudsområden.

I ett av de nyare områden i staden jag kommer ifrån (det med stora spektakel till hus, alla med sjöutsikt och vissa med egen brygga) har alla varsitt elskåp som brevlåda. Störtlöjligt, tycker jag! Är de så viktiga att de måste ha en låda där det rymms post för minst en vecka (får de så mycket post på en dag, eller är de allt som oftast bortresta från sitt nya drömbygge?) som är så mycket hemligare och viktigare än andras? Jag har tänkt att det kanske är en maktmarkör. Tills i dag, som sagt.
Någonstans nyligen läste jag om att svenskarna ansöker om att få bygga murar i allt större utsträckning. Det är för sorgligt!
En mur och ett elskåp – det kan omöjligt vara tecken på makt och status. Snarare brist på tillit.

Själv önskar jag mig en brevlåda likt den gamla skrotiga gula som Wågenbergs har.

Och jag som trodde de bara åt Nutella i Norge!

2009-01-20T15:08:00.004+01:00

Sedan fyra, fem år tillbaka har jag varit säker som berget på att norrmännen i stort sett alltid äter Nutella på sina mackor (och att de äter mackor jämt). Men i dag, på lunchen, när jag satt mittemot en livs levanade norrman, fick jag höra att de visserligen alltid äter mackor, men att de har värsta smörgåsbordet med räksallad och kalkon, och sill och grejer, och att Nutella är så gott som bannlyst, i alla fall i barnfamiljer (förutom när de åker på semester). Öyvind sa att han blivit besviken när han i Sverige kom till ett "dukat" bord med bara en ost och en gurka som pålägg, alternativt marmelad.
Ja, så kan det va.
Norge verkar vara ett bra land. Det är min nya opinion.

De är ju för ärliga, tanterna.

2009-01-18T12:38:00.003+01:00

I dag ledde jag gudstjänsten. Frälsarkransgudstjänst. Ett annorlunda upplägg för de flesta men många kom fram och tackade efteråt och några stycken verkade verkligen ha uppskattat mötet. Det var roligt.
När vi stod vid cyklarna och precis skulle börja cykla hemmåt kom ytterligare en tant fram. Hon sa:
– Jag pratade med en förut och hon hörde inte nånting av vad du sa, men hon hörde Ann-Charlotte jättebra. Du pratade lite nasalt. Men jag har hörapparat, titta, så jag hör allting alltid.

Jag hade grämt mig en del inför den här gudstjänsten. Det var länge sedan jag ledde nu och dessutom har jag under veckan lyssnat igenom en liknande gudstjänst jag ledde i våras. Det är ju sjukt jobbigt att lyssna på sin egen röst. Och veta att den kommer låta lika nasalt och konstigt alltid. Emil försöker övertala mig och säger att den är fin och skön och lyssna på.
Jag hade nästan börjat tro på honom...

Lyx och trend och blä.

2009-01-08T16:31:00.004+01:00

I dag fick jag ett helt fantastiskt, exklusivt och livsomvälvande erbjudande från tidningen Hus & Hem. Åh, jag... äcklas så.
Visst är det kul att få tre nummer inredningstidning till priset av ett, och om det inte var för de här extragåvorna så skulle jag nog ha svårt att stå emot. Men när man erbjuds en lyxig sjal och ett trendigt halsband så överväger jag inte ens att skicka efter. De har skickat med lite bilder på hur man kan använda accessoarerna, den lyxiga sjalen är tuff till jackan, varm och mysig till kappan samt skön runt axlarna. Halsbandet är av det slaget att det går att använda både till jeans och fest.
Pust.
Varifrån får alla magasin, bokklubbar, underklädesbokklubbar och skönhetsproduktsklubbar sina lyxiga sjalar, trendiga halsband och måste ha-läppstift ifrån?
Och varför lockas vi så av ord som lyx och trend?
Så länge något sådant följer med en prenumeration kommer jag aldrig teckna någon. Det känns skönt för det är gratis vardagslycka.
Tänk att slippa en trenummersprenumeration, ett trendigt halsband och en lyxig sjal för bara 0 kronor!!

Befrielse.

2008-12-26T23:22:00.001+01:00

Psalm 24 – Av David, en psalm.
Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. Han får välsignelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Amen.

"Vet du vad det bästa är? Leksaker från BR."

2008-12-26T17:44:00.005+01:00

I dag läser jag Vill ha mer av Katarina Bjärvall. Det är som att se en dålig/otäck/olustig film – den liksom sätter sig i kroppen och i sinnet, på något vis. På ett dåligt vis. Särskilt med tanke på att det inte är en dålig, olustig film utan dagens krassa verklighet. Jag mår illa och blir alldeles yr.
Boken handlar om barn, tid och konsumtion. Om hur föräldrar shoppar som galningar till sina barn för att liksom vänja sig vid föräldrarollen. Jobbar som galningar för att kunna shoppa som galningar och blir galna föräldrar till galna stackars barn som blir tonåringar innan de börjar skolan. Helt galet. Den handlar också om företagens knep för att kringgå förbudet mot reklam riktad till barn under sex år, och om att föräldrar av någon anledning behöver överträffa varandra i antalet färgsprakande muffins på bratz-tallrikar, matchande inbjudningskort, discomusik och kläder på sina sexåringar (och säkert mycket mer, men jag har bara läst några kapitel...).
Företagen äger oss – alltifrån blöjproducenterna till elkedjorna.

Hur kommer man undan det här själv? Trots att jag är relativt medveten om detta, och reagerar med avsmak på treåringars egna rum som är fyllda med leksaker intill bristningsgränsen, kommer ju mina framtida barn ha vänner som får allt det där och själva önska sig samma saker. Hur gör jag då? Vad säger man så barnen förstår, får behålla sina kompisar och trivas med sin familj? Hur orkar man stå emot? Hur gör man?

Hur gör man?

Desperation.

2008-12-17T21:55:00.003+01:00

Hittade det här i Joppes gästbok på flow (ja, man måste ju snoka lite för att få reda på vad som händer nu för tiden. Alla gör det.) och kan nästan inte sluta skratta.

per-bert P17 9 okt 21:31
Käre johan-petter!
hör av dig vi saknar dig!
skicka bilder gärna!
(Mamma skriver!)

En ganska luddig text om mening.

2008-12-16T22:50:00.005+01:00

Ikväll såg jag och Emil ett avsnitt av Annas eviga på svtplay. Vad är meningen med alltihop? var temat.
Under programmets gång funderade jag på en sak: kan och ska var och en hitta en mening med livet?

För mig är det skillnad på att säga att man letar efter meningen med livet och att säga att man vill hitta en mening med livet. Det sistnämnde betyder för mig att liksom uppfinna en mening med livet. Som om alla liv skulle finnas till av olika orsaker som man kan bestämma lite som man vill.

Så tror inte jag.
Jag tror att alla liv har en mening som finns innan vi själva kan tänka tanken på meningar av olika slag.
Jag tror vi kan ha olika prioriteringar, intressen, mål och mönster i livet, men jag tror alla finns till av en och samma mening.
Jag tror man kan (och bör) gå på upptäcksfärd efter meningen, men jag tror inte man kan stänga in sig i ett laboratorium för att komma på en mening.

För mig känns det väldigt trångsynt och smått på något sätt, att alla skulle kunna hitta på varsin mening till sina liv. Och så finns det de som tycker att jag är trångsynt, för att jag tror att meningen med livet är den samme för alla människor. Det som är så storslaget!
Är det inte konstigt?!

Vill och vill...

2008-12-11T20:41:00.003+01:00

Det är lite just nu som jag är så frågande till som ovanstående fras.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett om hjälp i dag, men jag har i alla fall noterat att varje gång har jag fått något liknande till svar. På skoj, förstås. Men var är det roliga? Är det så nära humor en bunt teologiestuderande kan sträcka sig? Det känns bara drygt, och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Jag blir mest... tyst. Det är ju lite skojfriskt en gång, eller det första året någon kör med det. Men nu har det snart gått 23 år (om 17 dagar) och det är inte roligt.
Kan man inte bara hjälpa?
Kan man inte komma på något bättre sätt att få kontakt/känna samhörighet/skoja till det/skydda sin integritet eller vad det nu är man vill med kommentaren?

Det här är en pytteliten sak att uppröras av, jag vet, men det är ändå något som gör så mycket för klimatet. Det är ingen blir ingen genomgod atmosfär (om vi nu ska fortsätta på tema väder&vind).
Mer kärlek bland folket, tycker jag! Det är ju till och med jul och allt...

Älskade Fredde.

2008-11-30T21:59:00.001+01:00

Vid den här tiden för ett år sedan hade du bara ett par timmar kvar i livet.
Visste du om det?
För jag hade ingen aning. Emil och jag satt hos Johan och spelade spel. Dagen efter var det julmarknad. Men då var du redan borta.
Det blev en mörk adventstid men minnet av dig är ljust och jag bevarar det med tacksamhet.

I dag ska jag på vernisage.

2008-11-29T09:46:00.004+01:00

"Det är typiskt för poesin, och för all konst, att den appellerar till läsarens eller betraktarens kreativitet. En dikt är ingen traktat där tankarna är färdigtänkta och fått sin slutgiltiga formulering. En dikt öppnar en dörr, ofta flera dörrar samtidigt, och läsaren bestämmer själv vilken väg han väljer och hur långt han vill gå på den. Det är bland annat denna kombination av ledning och frihet som gör att man trivs i poesins land. Man känner sig respekterad och tagen på allvar. Man får själv tänka och tolka och associera, själv vara medskapare."

Wilfrid Stinissen i Ordet är dig nära.

Det ska bli spännande.

Ugnen är bäst – ingen protest!

2008-11-26T18:30:00.003+01:00

En nyupptäckt favorit: en god fiskgratäng (fast utan ost över)

i botten av formen: hackad lök, det funkar som smörj säger farmor
lite fisk (sej, hoki eller lax, typ.)
några droppar pressad citron, kanske
salt
och skjuts in i ugnen, på 225 grader!
blanda lite vispad grädde och crème fraiche (eller bara cf) i en skål
pressa lite vitlök
tärna tomater
häll i en dutt soja
och lite sambal oelek
och mycket färskfrusen örtagårdskrydda
och lite salt och peppar
(idag tog jag i lite sweet chilisås också)
häll röran över fisken som stått i ugnen en stund och ställ in en stund till(en halvtimma vill fisken vara i ugnen allt som allt)
Servera med basmatiris!

Fy vad gott!

Jorden runt.

2008-11-23T20:21:00.005+01:00

På gudstjänsten i förmiddags var det ett gäng karener som sjöng och berättade om Burma. Efteråt hjälpte jag irakiska Elias med svenskläxan och därefter åt vi lunch tillsammans med John från Uganda. Nu sitter jag i min fåtölj med Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar i knäet.

I dag har jag varit i Burma, Irak, Uganda och Afganistan.
Var har du varit?

Varför går inte människor i ide?

2008-11-21T23:31:00.002+01:00

Fram till igår har jag fashinerats av cykeln. Vilken uppfinning! Nästan varje dag på väg till skolan har jag tänkt på att cykeln måste vara den bästa uppfinningen i världen.
Sen kom snön. Och framför allt kylan. Och halkan. Nu har uppfinningar som raggsockar, utanpåbyxor, vetekuddar att värma i micron (vår gick förresten sönder i dag), lektionsfria dagar och andra saker som skyddar mig från kylan hamnat högt upp på listan. Högre upp en cykeln. Etta. Alla saker som gör mig varm delar första plats. Cykeln gör mig inte varm.

Nu kom jag på att jag har ett duntäcke, halleluja! Men var är det?

Dagens ord: fenomen.

2008-11-19T16:19:00.005+01:00

Jag skulle kunna uppröras och skriva om fenomenet Blondinbella som jag upptäckte igår (tack och lov, först igår). Hon har liksom blivit hela Sveriges alltiallo-rådgivare. Det känns inte helt okej att folk tycker det är normalt att komma med alla sina frågor till en som fortfarande går på gymnasiet (Hur skriver man ett bra CV och hur får man jobb? Hur ska jag göra för att orka börja träna? Vad ska jag köpa för byxor om jag vill se smal ut? När är en rimlig ålder att skaffa barn?).

Jag skulle också kunna uppröras av fenoment yta. En väninna (det är kul att skriva väninna, men jag skulle aldrig kunna säga det högt.) berättade om ett typ Gomorron Sverige-program hon sett som handlade om en tidningsredaktion där alla hade skönhetsopererat sig lagom till utgivningen av ett nummer med temat Yta och där en av hjältarna slog fast att skönhetsoperationer inte alls handlar om yta: "Jag är fortfarande samma person inuti som jag var innan!" (Jag dör av skratt, gör inte du det också, Matilda? Fast samtidigt är det ju sorgligt...)

En annan sak som jag skulle kunna uppröras av är fenoment Allt om barn. Jag skumläser DN.se varje dag och där lägger Allt om barn sina blänkare med rubriker som "Så gör du för att lita på din tonåring – tips och råd", "Läkaren: Ljud blir högre för barn än för vuxna", "Därför sliter barnen upp klapparna på julafton" (Den artikeln handlar om en seriös forskning i ämnet), "9 tips – så får du ekonomiska barn", "Så tolkar du bebisens bajs", "Trappor hemma – så skyddar du barnen". Om det verkligen finns behov av en sådan nättidning så blir jag mörkrädd: hur inkompetent och blåst får man vara som förälder?

Ja, såna där saker och mycket annat skulle jag kunna uppröras över i min blogg. Men vill man ha en sån blogg. En arg blogg. Hurdan blogg vill jag ha? Varför?

Varför bloggar/bloggar inte du?

Lekis.

2008-11-16T08:59:00.003+01:00

Eller femårsgrupp och sexårsgrupp, som det hette när jag var i den åldern. Vi gick tre dagar i veckan i två år.
Jag har ett par tydliga minnen från Lekis:

att vi fick lära oss knyta skorna – vi fick varsin "sko" i papper som fröken satt fast ett garnsnöre i. När vi hade knyta skorna-lektion satt vi i Kuddrummet. När vi var klara satte fröken upp "skorna" på väggen med kladd.
att vi fick lära oss hur man ger någon en sax – jag ska hålla i bladen, så att den jag ger saxen till kan ta emot den i handtagen.

Vad gjorde du på Lekis?

Jul, jul, strålande jul...

2008-11-14T08:53:00.004+01:00

I år väntas svenskarna julhandla för sextioen miljarder kronor. Det blir runt sextusensexhundra kronor per person. Och i dagarna korades Årets julklapp: en upplevelse. Fantastiskt! Men med tanke på de här enorma siffrora borde upplevelserna vara i stil med Shoppingrunda med mamma i mellandagarna.

När jag ser dessa siffror tänker jag att julen är den stora skuldavskrivningshögtiden, då alla skuldbelagda mammor och pappor har chansen att köpa sig fria från hela årets tidiga dagislämningar och sena dagishämtningar. Men det är klart: man måste ju jobba halvt ihjäl sig årets andra dagar så att man har råd att köpa alla de här julklapparna. Och så måste man köpa ännu mer julklappar, eftersom tiden med barnen blir knappare. Och kommande år måsta man jobba ännu mer. Och nästa jul slår julhandeln nya rekord.

Igår kom senaste numret av Trots Allt och i tidningen låg ett litet reklamblad/presentkort med texten: Försöker du hitta en julklapp till någon som har alla prylar?
Jaaaa! Precis, helt rätt! Det är min operation just nu. Tyvärr kan jag inte tänka mig någon i min familj som skulle vilja ha en helårsprenumeration på Trots Allt (men jag vet en som önskar sig en förnyad prenumeration!).
I natt drömde jag att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra i min familj. Jag kommer inte ihåg reaktionen, men upphovet till drömmen måste delvis ha varit att Matilda berättade om en kompis till henne vars familj förra året skippade allt vad julklappar heter. Istället gick de på bio tillsammans. Vad mycket pengar man skulle spara. Och plats, för hur många av oss brukar rensa bort saker i takt med att vi får nya?
Förra året drog vi syskon ner på julklappsinköpet genom lottning som gick ut på att var och en bara behövde köpa en julklapp till ett syskon. Till våra föräldrar och deras respekive gick vi ihop. Och i Emils familj är de inne på hemmagjorda presentkort i form av tjänster.

Det är ju egentligen helt galet hur mycket pengar som cirkulerar inom en familj kring jul, när alla ska köpa julklappar till alla för det är ju ändå jul! Tänk om de här sextioen miljarderna kunde få en större omloppsbana i år: runt grannarna (råkade skriva granarna först men det är ju mer talande för hur det är i dag), runt dom som inte har någon familj, runt dom som inte har något hus, runt dom som inte bor i Sverige, runt dom som inte vet vad jul är.

Och tänk om vi kunde komma ihåg att vi kan visa kärlek på andra sätt än att öppna plånboken.

(Julklappstips: en get eller en rättighet av typen Rätt till frihet och säkerhet, en julmiddag.)

Let them go!

2008-11-13T19:13:00.008+01:00

Dagens lektion i systematisk teologi handlade om kristologi (läran om Kristus).
Om Jesus inte är Gud har kyrkan i alla tider, ända från början, bara sysslat med avgudadyrkan. Jag är helt övertygad om att Jesus är Gud, en del i gudomen, men föreläsaren ledde oss in på avgudarspåret ändå. Inte att Jesus skulle vara en avgud, men att det finns annat i vår tid som vi kristna faktiskt dyrkar som gudar.
Martin Luther beskrev avgudar som något du förtröstar på vid sidan om Gud, eller istället för Gud. Ekonomin, fotbollen, IKEA, Internet, utbildningen, platt-tv:n, modet, välfärden, hårfärgningsprodukter, pojkvännen, bilen...
Vi bär alla omkring på olika saker som vi sätter vår lit till, och det tynger oss.
Det finns så mycket att ta itu med, det finns så mycket kvar att jobba på, förbättra, sträva efter! Ibland tappar man ju helt hoppet när man påminns om sånt här, men idag blev jag faktiskt inspirerad – du och jag, Guds församling och hela världen har en sån potential att bli finare! Tänk om vi låter Jesus vara Herre över allt och gör oss av med allt vi tror vi behöver för att räddas.

Vilka himla avgudar bär du omkring på? På vilket sätt hjälper de dig? Vad händer om du ställer ner dom där du står och går vidare utan dom? Vad händer om du låter Gud vara Gud, och endast han?

Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. [Lovely jesusord från Johannesevangeliet 14:1]

Betraktelser i limångorna.

2008-11-12T19:49:00.008+01:00

Nu sitter jag i vår vardagsrumssoffa som de senaste dagarna varit inbäddad i täckplast. Jag sitter i vår guldgula soffa i vårt vardagsrum som har fått nya ljusa fräscha tapeter och en störtskön fondvägg i mörkbrunt med svarta blommor på.
Mmm!
Än så länge står tapetserarbordet kvar, men imorgon bör det vara borta det med (ifall Ericas tapeter vill sitta kvar som de ska, vill säga).
Och vi har nya tapeter i hallen, och i köket och i Matildas rum och i mitt rum. På mitt rum har de inte torkat ännu så det är svårt att se hur det egentligen ska se ut.
Men, tänk så fint det blev! Och att vi orkade ha det så stökigt ett tag. Mmm!
Och bättre ska det bli när vi får möblera som i vill ha de på riktigt. Just nu har jag fortfarande alla mina möbler hopträngda i mitten av rummet och har ingen inspiration alls att flytta på dom... I helgen är jag ensammen hemma, då kanske Emil kan vara här och hjälpa till så att jag kan prova alla möjliga möbleringsvarianter (han är ju så stark!) och göra allt i lugn och ro.
Åh, helg!

Och på fredag kommer prismagänget!
Heja Götene!
Då ska vi ha ungdomssamling ihop, och jag längtar för jag saknar de små liven!
På lördagen ska de tyvärr bada på Gustavsvik, min stora s-k-r-ä-c-k!
Undra om jag kommer våga en gång till? Jag är så rädd att jag kommer dö, eller slå mig fördärvad och bli förlamad för resten av livet. Det känns inte bra, helt enkelt.

Förut duschade jag jättelänge och jättevarmt. Nu ska jag ta mig något att äta. Jag är sugen på klämmackor med köttfärs emellan, men det blir nog inget med det.
Tjipp!

Anden är villig, men köttet är svagt.*

2008-11-11T21:38:00.005+01:00

Vi har mycket att läsa i de nya kurserna nu. Det är inte bara många sidor i boken varje dag, utan många sidor i böckerna varje dag.
Pust.
Men varför går det så mycket lättare att scrolla på nyhetssidor, läsa tjuvlyssningar och skumläsa bloggar än att öppna en kursbok och plöja igenom sidorna för att slutligen bli klar?
Egentligen tycker jag nog att kurslitteraturen är mer intressant än kompisars kompisars bloggposter, så vad har jag för problem?
VAD HAR JAG FÖR PROBLEM?
(betapet.se är förresten ett nytt tidsfördriv. Tidsfördriv är kanske inte rätt ord, verklighetsflykt är nog var det är.)

Imorn kommer den välsignade lektionsfria onsdagen. Fantastiskt.

*Matteusevangeliet 26:41

Uppmuntrad.

2008-11-04T09:10:00.008+01:00

Jag önskar att jag kunde spotta ur mig fler texter här. Men det går trögt. Jag vill ju bara skriva när jag känner att jag har något flöde på något vis, men jag vill ha det lite oftare.
Ibland känns det som om det sitter ett helt gäng med ord inlåsta någonstans inom mig. De vill ju ut, men det är så svårt att hitta rätt dörr. Och när jag väl är där: vilken nyckel var det nu igen?

I helgen var jag hemma i församlingen där jag växte upp. I kapprummet innan vi gick in på gudstjänsten hälsade jag på Dora och Torsten. Dora och Torsten är farföräldrar till en av mina bästa vänner under gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur gamla de är, men de bär på så mycket livserfarenhet, kärlek och klokskap. Dora ser inte så bra, säger dom, så när jag kramade om henne frågade jag om hon såg vem jag var. Hon svarade inte på frågan, men det hon sa avslöjade att hon mycket väl visste. Efter att ha tagit reda på att jag läser teologi och gett mig några goda råd om att inte vara rädd för att tappa bort tron som så många andra utan bara vara mig själv, frågade hon det som jag just i det ögonblicket insåg att hon alltid frågar:
Skriver du?

Dora har uppmuntrat mig till att skriva i många år nu (uppmuntran är en av hennes stora gåvor och den delar hon gärna med andra). Under gymnasiet skrev jag en del i församlingsbladet samt ett fåtal artiklar i lokaltidningen och det verkar som om Dora lusläste de texterna.
Vi ses inte så ofta, jag och Dora, men som sagt: varje gång det händer påminner hon mig om mitt skrivande.
För en gångs skull kunde jag svara att jag visst skriver ibland.
Bra, sa hon, sluta aldrig skriva.

Och jag vill inte sluta skriva. Jag vill skriva mer.

"Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll."*

2008-10-25T13:18:00.011+02:00

Folk åker buss som galningar i den här stan. Vilken tid på dygnet jag än åker så är det alltid dubbelt så många som egentligen får plats på en stadsbuss som också ska åka.
Så var det igår med. Jag gick på vid bussens första hållplats och fick en sittplats långt bak.
Efter halva resan, när bussen precis ska åka ut från en hållplats, är det en kille som ryter i.
"Ey, dom ska ju gå av!"
Han ser ganska hård ut. Ring i ögonbrynet, tuff frisyr och galet lång.
Busschauffören stannar och öppnar dörrarna.
Genom fönstret ser jag världens minsta farbror och världens minsta lilla fru stiga av bussen. De vänder sig om och tackar den tuffa, men väldigt väldigt snälla killen som nickar tillbaka.
Så åker vi igen och jag är så rörd att jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. För sån är jag. Av kärlek gråter jag.
Och det här var kärlek. Medmänsklig kärlek, som på sina håll är ganska sällsynt.
Det gav mig hopp för denna världen som jag älskar. Som Gud älskar.

Tänk att man kan vara världens minsta farbror och fru, och ändå klara sig sådär bra. För att det finns de som är stora, och starka.
Det var nog så Gud tänkte när han skapade dom stora och dom små.

*Astrid Lindgren i Känner du Pippi Långstrump? från 1947.

*"Ska det va så här svårt, känner man ju spontant."

2008-10-13T20:08:00.008+02:00

Igår fick jag punka på min cykel. En gummibit med två små spikar satt fast i bakhjulet.
Emil och jag fick gå hem från stan – sjukt tungt.

I dag är det lättare. Isak, David och Emil fick ett meningsfullt tidsfördriv.
"Tack för att du låter oss va så här manliga!"
Egentligen tror jag de är glada över att få vara barn igen. Precis som med helikopterflyget i lördags.
Det är kul att lyssna på dem: efter mycket slit* lossnade till slut bakhjulet och nu kommer äntligen Emils Lappegrej till användning, låter det som.

Jag kanske kan börja cykla till skolan redan imorn igen...
Tack grabbs!
Eller kanske en annan dag. Missionen misslyckades.
"Det känns som om luften gick ur en," som David uttryckte det...

Och hungern är ett minne blott.

2008-10-11T20:11:00.008+02:00

Plötsligt trängs vi alla sex på Emils rum. På sängen. I fåtöljen. Utmattade och hungriga som djur. Särskilt killarna.
"Vad ska vi äääta?"
Bröd? Inget svar.
Varma mackor? "Har vi något pålägg?"
Pizza? Alla skiner upp. "Men jag har inte råd..."
Suck.

Så tar Emil fram sin radiostyrda helikopter.
"Wow, det coolaste jag sett i dag!"
Ögonen lyser.

Nu är killarna ute i hallen och flyger.
"Okej, jag får testa om jag kan flyga in i ditt rum utan att krascha!"
"Hur högt kan den flyga?"
"Ah, shit vad coolt asså..."

Vad hände med kvällsmaten? Jag är fortfarande hungrig...

Efter en närmare titt.

2008-10-06T21:33:00.000+02:00

Det är nog en krokodil trots allt. Puh!
Och inte ser han särskilt glad ut heller. Snarare bajsnödig.

Vid en närmare titt.

Men han ser glad ut ändå.

2008-10-06T20:09:00.006+02:00

Jag har en tandborstkrokodil.
Ja, alltså, en plastkrokodil som håller fast min tandborste i sitt gap.

Sitter på toaletten och tittar på krokodilen som sitter fast på vårt låtsaskakel, och jag funderar på hur han eller är det en krokodil förresten? Det ser mer ut som en grön flodhäst. Jag har alltid trott att det är en krokodil, den är ju grön. Fast tänderna ser inte så krokodiliga ut. Inte nosen heller. Fast den är grön. Flodhäst. Det är nog en grön flodhäst. Konstigt...
Hur som helst, jag undrar hur han orkar gapa så där hela tiden. Som om käkarna låst sig. Jag får nästan ont i mina egna.
Två minuter varje morgon och kväll får han vila.

Ghaa, jag skulle aldrig palla!

Min drog.

2008-10-05T21:11:00.007+02:00

Jag försöker sluta, men det går inte.
Men så dyker denna tjuvlyssningen upp och plötsligt ser jag inga skäl alls att lägga av.
Underbar!

Är det här en dagbok?

2008-10-05T20:15:00.009+02:00

I dag har jag – bland annat – gjort tändsticksaskar. Eller inte gjort kanske, men gjort om! Istället för stackars killen som springer omkring naken på varenda ask har jag klätt in dem i fina papper, klippt och klistrat på hjärtan, eller klistrat på fina bilder ur tidningar. Har till exempel gjort en örebroask, med slottet på ena sidan och Svampen på den andra. Fantastiskt!
Lite pluttigt kanske, men det är ju kul att göra pluttiga saker som kommer till användning (och det är väldigt kul att göra pluttiga saker istället för att skriva ett referat av en bok om vetenskapsteori).

Anledningen till denna kreativitet är desajnmarknaden på café deed igår. Emil tipsade mig att ta med tjejerna dit, så vi gick. Inspirerande!

Tjejerna ja!
I helgen har underbara små flickor från Götene varit här och hälsat på. Det är jag jätteglad för, det har varit så mysigt och roligt! Känns inte alls som det var... oj, hjälp! fyra månader sen vi sågs!
Välkommen åter!

Nu ska jag fånga den där tanken som just nu far runt i mitt huvud. Kanske får jag utlopp för den här framöver...

Halleluja, fröjd det är...

2008-09-29T20:20:00.005+02:00

Igårkväll var jag så sjukt uppgiven och matt på att bo så här.
Det tär att bo med andra människor och ibland kan jag bli galen.
Men när jag gick och la mig igår släppte alla spänningar, och jag insåg att det är så mycket jag stör mig på som jag bara inbillat mig. Vi har det ju bra och det mesta flyter på väldigt lätt.
Vi är väldigt olika, men det får man väl ta. Jag behöver inte göra småsten till stora berg.
Puh!
Och jag lär mig så mycket om mig själv! Det är spännande.

Så ikväll är det så skönt. Matilda var lite sen med middagen, men när vi väl satt runt bordet med bara tända ljus som belysningen, var det så skönt.
Och de senaste timmarna har jag suttit i vardagsrummet, med tända ljus och nytt vardagsrumsbord och tittat på Sverige! med Erica. (Om du som läser jobbar på Radiotjänst: Nej, vi har ingen tv, vi kollar på svt play!)
Lugnt och skönt och mysigt.
Alla platser borde vara som vårt vardagsrum i skymning.
Alla stunder borde vara så här befriande, ljuvliga, lugna som denna.
Mmm!

Confession:

2008-09-27T00:08:00.004+02:00

Förut skrev jag bara för att skriva.
Christine Falkenland sa en annan sak i den där Trots Allt-artikeln:

"Det är klart att jag kan förlora orden, men jag stoppar nästan mig själv om jag försöker skriva någonting för tidigt. Jag pressar mig inte, utan väntar in det."

Något att tänka på.
Något att sova på.

Intryck.

2008-09-26T18:33:00.014+02:00

Förut berättade Matilda att hon hade haft en låt i huvudet i förmiddags. Samma låt har jag i huvudet nu, och kommer nog ha ett tag till.
Här inne, ute, uppe, nere – ååh, vad jag är glad! Här inne, ute, uppe, nere – ååh, vad jag är glad!
Det är många texter som sprungit om mig idag.

"Jag går och hämtar min son på dagis som samlar pinnar på vägen hem och jag har tid för honom. [...] det handlar om att jag har tid att se och tid att leka."
Christine Falkenland i Trots allt, nr 5 2008

"Another great challenge facing Christian mission in our time, especially in the North, is individualism, which penetrates and influences all spheres of life"
Kyrkornas Världsråd 1999

"Detta vetenskapsteoretiska problem kan sammanfattas i två självklarheter som tillsammans bildar en paradox:
- Vetenskapen söker sanningen.
- Vetenskapen går ständigt framåt."
Torsten Thuréns Vetenskapsteori för nybörjare, s. 9.

"Kanske är det inte svårare än så om man verkligen vill samla folk; gör något extra. Låt det inte bara rulla på som alltid. Bjud till fest, vet ja´."
Carl-Henric Jaktlund i Jaktlunds marginalanteckningar, Dagen.se

Och utanför fönstret är träden gula. En del träd är snart så gula att de är fula, men lite till kan jag väl få njuta av alla underbara nyanser?
Tänk att ett träd kan vara grönt, gult, orange, rött, gult, brunt, orange, grönt och rött på samma gång!
När jag cyklade på bron över Svartån i morse vände jag mig om och fick se det träd solen ville lysa på alldeles särskilt den här morgonen: ett höstfärgat träd bland bara gröna! Och det speglade sig i den blanka vattenytan. Åh!

På spaning.

2008-09-24T22:19:00.006+02:00

Jag söker efter mitt sätt att skapa.
Det är en spännande upptäcksfärd.
Min största oro är tiden, att aldrig hinna få till det.
Men hittills har det gått bra. Det går sakta men säkert.
I dag fortsatte jag min klipp&klistra-bok som jag blivit inspirerad av underbara Kristin att börja med.
Det som är svårt är att hitta mitt sätt tycker jag, vad vill jag? hur vill jag? varför?

Ett annat orosmoment är att känna tvång, att göra bara för att göra.
Att skriva här bara för att någon vill läsa något nytt varje dag, till exempel. Sånt orkar inte jag.
Förlåt, men jag vill skriva när jag behöver!

Andas in. Andas ut.

2008-09-22T16:58:00.010+02:00

I dag låg äntligen nya numret av Trots Allt i vår brevlåda.
Jag försökte ta det lugnt, inte slita upp plasten och börja tokbläddra direkt. Jag lyckades bra: först lusläste jag församlingsbrevet. Sedan försökte jag lösa rebusen på ett reklamblad från någon privat tandvårdspraktik. Därefter skummade jag igenom tidningen Tandvård som folktandvården tydligen skickar ut. Sen öppnade jag plasten till TA, la ur bilagorna och kikade i den om seminarier ifall det kommer någon intressant talare till Örebro snart. (Den 23 november kommer Tomas Sjödin till Filadelfiakyrkan och pratar utifrån sin nya bok Ett brustet halleluja.)
Jag satte på tevatten, gjorde "jordnötssmör med banan-mackor", skalade ett äpple.
Nu sitter jag i fåtöljen och tekoppen är tömd, mackorna uppätna och bara tre äppelklyftor är kvar.
Jag är på sidan tjugoett.
Vilken u n d e r b a r njutning!

Men jag misstar mig ofta och tror att jag klarar av att ta in hur mycket som helst, bara för att det är gott. Men så är det ju inte. Av bara inandning sprängs man snart.
Så jag andas ut nu.

I dag i skolan hade min nygifte klasskompis bara mackor med sig till lunch. "Frugan" hade inte gjort sitt jobb, hehe. Eller jo, hon hade tagit upp hans beställning om att ha maten klar när han kommer innanför dörren istället.
Och det är ju så fint, vilken kärlek att ha maten klar och kunna äta tillsammans. Och så praktiskt att dela upp sysslorna.
Men så vedervärdigt att lyssna på ett par killar som avundas honom som har en fru till allt det där. Och så förskräckligt att sedan höra honom bekräfta det. Och så sjukt att lyssna till de där klassiska "skämten" och uttrycken som inte vill något ont men som på något vis signalerar vad som finns inom de där grabbarna.
Jag förundras/chockas av att de kan sitta där och prata om det praktiska i att ha en fru när vi tjejer sitter runt samma bord. Vilken kvinnosyn! Den finns ju så gott som överallt, och de här killarna är säkert inte ens medvetna om vad de förmedlar.
Om jag är hemma när min man jobbar/är i skolan skulle det vara jättemysigt att ha maten klar så vi kan äta tillsammans när han kommer hem. Men skulle han sitta med sina kompisar och prata så här skulle jag skjuta honom!
Nästa gång "frugan" kommer på tal (imorgon?) hoppas jag chocken har lagt sig så jag kan resa mig upp och slå tillbaks.

Puh.